På vägen hem från den lyckade Norgeturnén passade jag på att varva ner i vackra Sunne vid Fryken. Vid Rottneros säteri utanför Sunne, som utgör förebild för det Ekeby där Gösta Berling och hans kavaljerer lever livets glada dagar i Lagerlöfs roman, ligger den ryktbara Berättarladan, säte för Västanå teater. Där ges under sommaren, lämpligt nog detta Henrik Ibsens jubileumsår, Peer Gynt
Jag har länge tänkt besöka Västanå teater, eftersom jag är intresserad av både god teater och av svensk folkmusik. Eftersom jag väldigt sällan har haft vägarna förbi Värmland och aldrig haft vägarna förbi Sunne tidigare var jag i det närmaste tvungen att gripa tillfället i flykten. Det föll sig också så utomordentligt väl att jag lyckades pricka in den sista föreställningen där Ingvar Hirdwall medverkade, och tillika sista föreställningen som kompositören själv, Magnus Stinnerbom, medverkar som musiker.
Jag hade redan en positiv förväntan när jag valde att stanna i Sunne för att se teatern, och den kom inte på skam. Ett lysande skådespeleri, fantastisk musik framförd av skickliga och känsliga musikanter, smakfull scenografi och ljussättning, vackra kostymer och inte minst en intressant regi av Leif Stinnerbom, som lyckas lyfta fram de frågor i Ibsens drama som känns mer aktuella nu än någonsin, i ett tidevarv när Böygens röst tycks viska avtrubbande ord i öronen på envar.
Det finns alltid en risk med den här typen av ensembler, som har ett tydligt koncept – i det här fallet stor dramatik kombinerat med nykomponerad svensk folkmusik – och den består i att konceptet tar överhanden och att de olika uppsättningarna blir för lika varandra. Jag har hört dylika kritiska röster höjas mot Västanå teater, och eftersom jag inte varit där tidigare som kan jag inte jämföra Peer Gynt med tidigare pjäser vid teatern.
Jag kan dock inte föreställa mig att Västanås uppsättningar erinrar mer om varandra än vad till exempel Dramatens Shakespeareuppsättningar gjort under senare år. Stundtals kan man nästan få för sig att de återanvänder rekvisita och kostymer mellan föreställningarna. Just Dramatens stereotypa Shakespearetolkningar har jag skrivit om i ett tidigare inlägg. Kritik av det här slaget är naturligtvis lättare att rikta mot en kämpande teater i obygden än mot en statsfinansierad dito i kungliga huvudstaden.
För att återgå till själva pjäsen så var alla tre rolltolkningarna av Peer Gynt lysande. Mest fångad blev jag emellertid av Jakob Hultcrantz-Hanssons insats som den unge Peer. Delvis på grund av denna imponerande rollprestation kändes den första akten tätare och mer suggererande än den andra akten. Berättelsen blir något spretande i andra akten, vilket i och för sig stämmer med Ibsens drama, men som kanske hade kunnat undvikas om en och samma skådespelare fått spela huvudrollen pjäsen igenom. Därmed vill jag inte säga att Rolf Lydahl och Björn Söderbäck som spelar den medelålders respektive den gamle Peer, gjorde dåligt ifrån sig, tvärtom!
Överhuvudtaget tycker jag att skådespelarprestationerna håller hög nivå, även bland de medverkande amatörskådespelarna, och jag tycker att familjen Stinnerbom och deras ensemble ska känna sig belåtna med vad de har åstadkommit, och Ibsen ler nog i sin himmel åt den unge Peers sexuella bravader och Dovregubbens motbjudande apparition.
Det enda som grämer mig är att teatern ligger så långt bort från min bostadsort varför ett återbesök är ogörligt, åtminstone denna sommar. Jag skulle gärna velat se föreställningen ytterligare en gång för att mer rättvisande kunna lyssna till den fantastiska musiken, vilket är svårt att göra fullt ut när man är fullt koncentrerad på spelet. Samtidigt gläds jag åt att det fortfarande går att bedriva kulturella aktiviteter på hög nivå i glesbygden, i denna tid när man via media alltmer får intrycket av att Sverige enbart består av Stockholm, Göteborg och Malmö.
Om det inte framgått tidigare så rekommenderar jag alla som gillar Ibsen, folkmusik, teater eller bara bra kultur i allmänhet att bege sig åstad att besöka Västanå teater i sommar och bevittna deras uppsättning av Peer Gynt!
Å vilken underbar reseskildring med Värmlands-stopp. Lyckost som fårr njuta av lite sommarteater i landsorten. Den har en viss charm – säger jag som jobbade många år med just sommarteater på Marholmen.
Det låter intressant med Per Gynt – det var så himla länge sedan jag såg en uppsättning och den tillhör faktiskt de stora klassikerna anser jag.
Dramaten gjorde faktiskt en stilbrytande uppsättning av Hamlet en gång – Bergmans regi. Hamlet kom in på en MC. Det var både fräckt och kändes helt självklar. Sparsmakad scenografi som jag tyckte mycket om. Jag tyckte om den uppsättningen (jag samlar på olika Hamlet-upplevelser sedan åratal tillbaka..)
Berätta om Norge -jag längtar dit.
Inkan: Problemet med Dramatens Shakespeareuppsättningar är att de numera alltid har samma minimalistiska scenografi och alltid är förlagda till modern tid (oftast 1930-talsmiljö av någon outgrundlig anledning).
Peer Gynt är en riktig klassiker, mitt favoritdrama av Ibsen. jag vet att dte är en kliché, men jag tycker att den känns mer aktuell idag än någonsin.
Rapporter från Norge kommer efterhand.
Ja idag känns det verkligen som höst. Både skönt och lite vemodigt.
Sara: jag tycker nästan att hösten är den bästa årstiden, inte för att jag ogillar sommaren, men ändå.
Intressant att läsa om Västanå teater. Påminner om Folkteatern i Gävleborg under deras storhetstid med Peter Oskarsson och Rolf Lassgår m.fl. ”Den stora vreden” var en enastående föreställning som tog sju (7!!!) timmar. Västanå läggs till på listan över platser att besöka!
En liten tant: Jag har dessutom för mig att regissören vid Västanå teater, Leif Stinnerbom, var involverad i uppsättningen av ”Den stora vreden” på ett eller annat sätt. Västanå är helt klart värda en visit!
västanå har allti varit bra i alla år – såg förr deras grejer oftare…Stinnerbomfamiljen har jag också sett i otaliga sammanhang…intressant merfd såna där spelmansfamiljer!
Och Björn Söderbäck bor här alldeles intill mig – känner honom inte alls men han spelade ju en av storebröderna i Saltkråkan – minns du? Johan eller Bosse eller vad han hette, Pelles bror.
Du!! Vill du inte vara med på bloggpicnic? Läs min blogg!!
Det låter som en fantastisk uppsättning. Om bara tiden räckte till ….
:Ddu skriver så bra 😀
Petra: Det grämer mig att jag missat de föregfående uppsättningarna. Angående Vi på Saltkråkan så var det oerhört längesedan jag såg den. Jag måste tyvärr avböja picknicken – är borta och spelar då.
frktjatlund: Ja, det var riktigt bra, jag skulle gärna ha åkt dit och sett den igen om möjlighet funnits.
Sanna: tack, nu gör du mig nästan generad! =)
Alla Leif Stinnerboms uppsetningar er dåliga kopior av vad Peter Oskarsson och hans ensemble gjorde på Folkteatern – men utan den djupa forståelse av teaterns mangfald och utan den klangbotten av kunnskap om indisk teater,antikens teaterform, kinesisk Peking-opera,samt teaterns handverksmessiga historia i Europa under flera århundrader.Allt detta studerat,forskat på och arbetat runt under många år av kunniga teaterfolk på Folkteatern.Leif Stinnerbom har åkt snålskjuts på vad han plockade upp på Folkteatern och plagierat detta I ALLA ÅR!Hur har det sej att INGEN påpekar detta??????
darya: Jag brukar inte svara på anonyma kommentarer, men eftersom du verkar så oerhört personligt berörd av denna fråga gör jag ett undantag. Du har onekligen en del poänger, men jag tycker att du går till extremer när du anklagar hela Stinnerboms teaterverksamhet för plagiat.
Personligen tycker jag att musiken var en av de största upplevelserna vid Västanå teater, vid sidan av skådespelarinsatserna, som stundtals var lysande i uppsättningen av Pee Gynt. Men visst, det finns mycket i Västanå som andas folkteatern, även om det är hårt att kalla det för rent plagierande.