Jag har ett komplicerat förhållande till England och engelsmännen. Storbritannien är det land utanför Norden där jag vistats allra mest, och jag har på nära håll kunnat iaktta spillrorna efter det brittiska imperiet i dagens postthatcheristiska England, där nyliberala reformer genererat utslagning och social misär, där motsättningar mellan etniska grupper frodas och där våldsspiralen vridits ännu några varv jämfört med här i Sverige.
Men det finns också ett annat England, ett England som yttrar sig i det otroligt artiga bemötande man får på alla offentliga inrättningar; som yttrar sig i form av spetsgardiner och små blommiga teserviser; som yttrar sig i en stolthet och en rakryggad dignitet som kanske kan kännas främmande för den som träffat på brittiska charterturister eller fotbollssupportrar, men som då och då fortfarande gör sig påmind i deras hemland.
Det senaste numret av Populär Historia handlade om det viktorianska England, den brittiske gentlemannens glansperiod: den period då britterna lade en fjärdedel av jordklotets totala landmassa under sig, då man komponerade självgoda hymner som Rule Britannia och Pomp and Circumstances och då koppar och skedar försågs med mustaschskydd till följd av det viktorianska skäggmodet.
Det mest imponerande med den viktorianska eran är ändå den brittiska böjelsen att upprätthålla den europeiska civilisationen, oavsett var i världen man befann sig. Så är också cricket nationalsport i Australien och oerhört stort i exempelvis Indien. Det som fascinerat mig mest är dock historierna om hur brittiska upptäcktsresanden i djupet av djungeln bytt om till aftonklädsel inför middagen: samma hållning kommer till uttryck på de brittiska marmeladburkar i keramik som står hemma hos min far, prydda med texten: ”Ideal for use at home or on safari”.
Lite av samma känsla erfor jag och mina vänner när vi åkte till Bingsjöstämman och campade förra veckan. Som jag skrev i ett tidigare inlägg kan resan ut i den dalska obygden jämföras med en färd in i hjärtat av Afrika någon gång under 1800-talet, i alla fall med moderna mått mätt: inte ens mobiltelefonerna har täckning!
Både från fjällvandringar och från otaliga rockfestivaler är jag van vid att leva campingliv i tält och jag vet också vad matlagning på Trangiakök vill säga. Som regel är det olika former av pastasåser i pulverform eller pulversoppor som gäller, och något sådant var det också som vi såg fram emot när vi åkte iväg till spelmansstämman. ”Det är ju bara två dagar”, tröstade vi oss med.
En av oss ville emellertid annorlunda. Lyckligtvis var det resans självpåtagne kock. När middagen annonserades (vi övriga var mitt uppe i musicerandet) upptäcker vi till vår hänförelse att karlen med hjälp av två Trangiakök lagat en gräddig gryta på kycklingfiléer med äpplen och calvados serverad med ris. Så mycket för Knorr och Blå Band! När vi satt där i våra medhavda campingmöbler (på sant viktorianskt manér) och åt denna middag, värdig någon av Uppsalas finare restauranger, förstod jag precis varför engelsmännen klädde om till galamiddag under sina djungelstrapatser. Sin standard skapar man.
Det du skriver om nu påminner mig om när min äldste pojke för ett par veckor sedan skulle iväg till fjälls på en fisketur tillsammans med tre vänner.Ingen frystorkad påsmat i packningen där heller.
I en dubbel plastpåse la han frysta kycklingfiléer tillsammans med en med ”godsaker” tillverkad marinad. Jag antar att kycklingen var tinad och klar för grillning när de kom fram. Fisken tog han med sig hem.
Från det ena till det andra: Jag gjorde en länk till ”Bonden” för nedladdning för några dagar sedan. Den passade så bra. Har du invändningar?
Hej Karin!
Det var samma strategi som min kamrat använde sig av: frysta kycklingfiléer som fick tina över natten. jag är emellertid extra imponerad av den mäng råvaror han tagit med sig, och inte minst calvadosen!
Självklart får du länka ”Bondens år”, bara du anger upphovsman och källa.
england…lustigt nog har jag sedan tidig barndom egendomliga inre bilder från England – från upplevelser som jag aldrig haft och likväl är det väldigt starka ”minnesbilder” – från ett tidigare liv, eller vad?? jag minns tydligt stora herrgårdar, rävjakter, skotskrutiga scarves och välskötta parkområden, te klockan sjutton och ett evigt springande i trappor och korridorer…
Får man rekommendera Anita Forsells bok Friluftsmat? En liten behändig bok om hur man själv torkar mat och förbereder hemma för att kunna äta gott utan att för den delen bära tungt på t.ex fjällvandring. På http://www.utsidan.se kan man läsa mer om denna ädla konst.
Petra: Jag har också stundtals drabbats av den märkliga känslan att känna mig befryndad med den brittiska överklassen (av äldre snitt), och jag tror inte att den endast beror på att Byron är en av mina stora idoler.
Jon Kanon: Tack för tipset! Eftersom det förmidligen kommer att bli fler av både fjällvandringar och spelmansstämmor så tror jag att den kan komma väl till pass. Det är ju inte alla gånger man är så lyckligt lottad att man har med sig en egen kock på resan heller.
Länken till ”Bondens år” går direkt till hemsidan för nedladdning därifrån. Räcker det? Eller ska jag skriva något mera i direkt anslutning till länken?
Karin: Du får hemskt gärna skriva vem som har gjort låten och ids du får du gärna länka hemsidan. Kul att du gillade låten!
Du kan kontrollera om du är nöjd med presentationen.
Rubkriken är ”Minnen” under ”Previous posts”, inlagt den 6 juli.
Karin: Det ser jättebra ut! Kul att du ville länka en av mina låtar!