I fäders spår.

PILGRIMSFÄRD
På förekommen anledning.

En dag i sommarvärmen
jag kavlade upp ärmen

och tog en promenad ut till en plats rätt nära här.
För i Gamla Uppsala
där blåser vindar svala
från flydda forna tider som nu icke längre är.
Varmaste dan på året
jag gick längs elljusspåret,
där joggande studenter visar på att nu är nu.
Adidasbyxor fladdrar,
studentskorna de pladdrar
om restpoäng och tentor och om sprit och kuttrasju.

Där över upplandsslätten
syns Uppsalasiluetten
med kyrkans höga tinnar och med slottets runda torn;
den gamla vasaborgen
som blickar över torgen
och gatorna uti vår stad så anrik och så forn.
I väst ett pärlband bilar
på motorvägen ilar
in emot stadens stress och hets, buller, larm och brus.
Men bilarna som fara
därborta låter bara
på det här avståndet såsom gräsets milda sus

och som trädens löv i vinden,
som smeker över kinden
en pilgrim på sin pilgrimsfärd i förfädernas hägn.
Gräsmattorna är gula,
förtorkade och fula,
nu efter flera långa veckor som gått utan regn.
Jag tänker på allt slitet
som lades ner för litet
avkastning förr i världen när bondens lott var hård.
Gudars och vädrets makter
styrde i dessa trakter
som också låg i skuggan utav sveakungens gård.

Där satt han och regerade
och oxarna roterade
på spett över en öppen eld uti hans stora hall
och kungsmjödet fick flöda
som blodströmmarna röda
rann ifrån offrens strupar i midvinteren så kall.
Från Roslagen och Birka,
från Sigtuna och cirka
tvåhundra andra ställen kommo resande till blot.
Till Frej och Tor och Oden
man upptämde sina oden,
vart nionde år och offrade sin kvot.

Ja, här låg ett hednatempel,
ett lysande exempel
på forntidsfolkets prakt och deras vilda hednatro.
Nu finns här bara gravar,
turisterna som travar
omkring med sina kameror ger inte platsen ro.
Turistgrupper passerar
mig här där jag spatserar
och väcker mig brutalt upp ur mitt dagdrömmeri.
Men på Tunåsen går fåren
som i de forna åren
och betar sakta gräset i tidlös melankoli.

– Lars Anders Johansson