När jag häromdagen var ute på krogen sprang jag av en händelse på en av doktoranderna vid min institution och började språka. Vi har bara växlat några ord med varandra tidigare och känner inte varandra skärskilt bra. Nu föll det sig emellertid så att vi började ett samtal som utmynnade i en tre timmar lång diskussion om en rad angelägna ämnen: utseendefixering, skönhetsideal, könsroller, prostitution och pornografi – ämnen som förvisso debatteras flitigt i vårt samhälle.
Det som slog mig efter samtalet var att ingen av oss försökt övertyga den andre om en given ståndpunkt, ingen hade försökt köra över den andre och ingen hade låst sig vid den rad förutfattade meningar som finns kring vad man egentligen får säga och inte i dagens av tabun kringgärdade debattklimat. Därmed inte sagt att vi var överens i särskilt många av frågorna, varken när vi började diskutera eller när vi slutade. Det intressanta är att samtalet var en diskussion av det slag som man tror och hoppas ska vara vanlig inom den akademiska världen men som man så sällan stöter på i verkligheten: en diskussion där båda parter går in för att vinna nya insikter i ämnet som avhandlas.
Jag önskar att fler kunde inta samma approach till diskuterandet som denne doktorand: en nyfiken och samtidigt avslappnad hållning. Alltför många, också i den så kallade bloggosfären, intar försvarsställning så snart ett någorlunda kontroversiellt ämne kommer upp på dagordningen. Denna typ av försvarsinstinkt, grundad i en övertygelse om att alla som vill diskutera gör det för att köra över en själv, medför tillsammans med den serie av politisk korrekthet betingade tabun som omger dagens offentliga debatt, att de flesta diskussioner antar karaktären av skyttegravskrig á la västfronten 1914-1918, där positionerna är låsta och läget statiskt.
Kliv istället upp ur skyttegravarna en stund och hjälps åt att vända och vrida på argumenten. Ni kanske inte kommer närmare en konsensus, men förhoppningsvis når ni båda några nya insikter i frågan som behandlas. För att informationssamhället ska bli det tempel för det fria ordet som så många tycks drömma om krävs rymd och svängrum för argumentation och nyfiket diskuterande.
Ja, du har helt rätt. Jag försvarar mig ofta direkt som om jag blivit påhoppad – på bloggen. Det är helt sant att vara öppen och verkligen läsa vad någon vill säga.
I livet lyssnar jag mer – tycker nästan att man måste göra det speciellt om man skriver, som vi båda.
Mette: Skillnaden mellan bloggen och verkligheten är iofs att man inte vet vem det är som man diskuterar med på internet, vilket tarvar ett visst mått av försiktighet. Dock tycker jag att folk är lika försvarsbenägna i vanliga diskussioner som på nätet.
Ja det är intressant med kommunikation. En sak jag tycker är viktig i en kommunikation är att båda är lyhörda och verkligen lyssnar på vad respektive person säger. Jag tycker/upplever att många tänker på vad det ska säga när det blir dennes tur än att verkligen lyssna på vad som sägs.
Min adress.
Folk vet att allt som passerar deras läppar är vettigt, riktigt och helt sant. Därför kan varje avvikande åsikt på sin höjd tolereras – som höjden av oförskämdhet – med en arg grimas eller ett äverlägset flin.
Kloka ord Lars Anders! När jag började läsa bloggar för några år sen slog det mig hur kategoriskt, svart-vitt diskussionerna ofta förs i merparten av bloggvärlden, inte minst i politiska ämnen. Folk vars enda ambition är att slå sin omgivning i skallen med hjälp av orubbliga uppfattningar är ju i princip ointressanta. Där finns inte mycket nytt att lära.
bra skrivet.
Det kanske handlar om både kunskap och mognad – jag inbillar mig ibland att det skapar klokhet och respekt. Sådan ord som jag älskar. Samt ödmjukhet.
Insikten om att alla inte självklart tycker likadant, känner likadant, har lika kunskapsnivå etc. Allt är relativt och så är vi ganska selektiva.
Det är roligt att ha i diskussioner som du skriver, själv bemödar jag mig om att lyssna och ta in den andres åsikter, kunskaper och tror att jag möts av samma attityd ( hoppas ju i alla fall)
Och som min syster brukar säga: ju mer man studerat, ju mer man läst, ju mer man kan och vet -Ju mer inser man hur lite man egentligen vet.
Jag försöker ha det i minnet.
Den person jag beundrar mest för ”social kompetens” ( hemsk utryck – men rätt) det är min svåger. Mycket välutbildad och mycket kunnig. Han är professor – MEN han kan ta mig sjutton umgås och ha glädjav och tålamod med alla han träffar. Även de som pratar mest strunt har han en förmåga att dels lyssna till, dels prata med och flott avsluta intetsägande samtal utan att den andre upplever sig bortmotad eller sårad. Han är underbar och alla som lär känna honom blir överförjusta och alla de doktorander han haft under årens lopp älskar honom. Just för att han inbjuder och tar emot andra personer så generöst.
Det är hans personlighet.
Golda: Ja, precis så brukar det vara i diskussioner, det är synd.
Fredrik: tror du inte att det snarare kan vara så att obenägenheten att lyssna på andras argument snarare grundar sig i osäkerhet?
Börje: Detär tråkigt att ett så utmärkt instrument för diskussion, argumentation och reflektion blir till ytterligare en arena för pajkastning: som om vi inte hade nog av sådant!
Sanna: Tack så mycket!
Inkan: vi verkar ha ungefär samma inställning till diskuterande, och jag tror att du har rätt i dina förmodanden. Din svåger verkar för övrigt vara en utomordentlig person, törs man fråga om i vilket ämne han är professor?
Lars Anders: i historia – speciellt idrottshistoria. Stockholms universitet.
Du kan läsa lite om honom på länken ”min svåger” som ligger under ”min syster” i länkraden på min blogg.
”tror du inte att det snarare kan vara så att obenägenheten att lyssna på andras argument snarare grundar sig i osäkerhet?”
Kanske på någon dunkel, omedveten nivå. Men annars är det nog precis tvärtom. Du har väl märkt hur det låter när någon försvarar en tes han tror på? Man är så övertygad att man kan säga vad som helst för att vinna debatten: http://www.don-lindsay-archive.org/skeptic/arguments.html
Generellt sett kan man inte säga att diskussioner av det slaget du beskriver är mer akademiska än andra. Men det är lika sympatiskt varje gång det händer.
Ibland får jag huggtänder i diskussioner men det har väldigt stor betydelse vad man diskuterar.
Fotboll t ex! 😉
Håller med dig till fullo, det är roligt, stimulerande och utvecklande att diskutera, älta, vända och vrida på ämnen. Diskussionen som ett lärande inte en tävling.
DET GODA SAMTALET!
jag säger det igen bara för att.
DET GODA SAMTALET.
det finns inget som slår det. när alla parter är med i leken för att tillsammans göra nya insikter och få reda på lite mer om världen, istället för att vakta sin åsiktsport och dölja sitt reaktionära beteende med att man debatterar.
heja samtalet.
o ang. nätet så tror jag att de flesta har för lite tid. det tar tid att skriva kommentarer och hålla diskussioner vid liv på nätet.
häpp.
Bra skrivet! Mer tolerans, mer öppenhet. Inte okritiskt, men tålamod, viljan att lyssna och försöka förstå borde spridas överallt, på alla plan.
Samtal – sug på det ordet. SAM-tal. Att prata med varandra, inte bredvid eller mot varandra.
Inkan: Tack, det ska jag läsa!
Fredrik: fast om man vore så övertygad, varför skulle man vara så obenägen att lyssna till vad andra har att säga?
Peter Käck: Jag menar inte att dessa diksussioner skulle vara mer akademiska, bara att man kunde hoppas att de skulle vara mer vanliga i den akademiska världen, där man på proffesionell basis förväntas bryta argument emot varandra. Tyvärr är det oftast inte så. Att du tar upp fotbollen är intressant för på just det området är jag betydligt mindre tolerant och öppensinnad än annars… =)
Mattiasg: Det är tråkigt att folk inte tar sig tid att fundera innan de skriver något på nätet, det skrivna ordet är ju, också i cyberspace, mer bestående än det talade.
Cliff Hanger: visst låter det nästan som en utopi när man jämför med verkligheten?
Anneli: Det finns få saker som är roligare än en öppen och livlig diskussion.
ja men folk bitchar mycket på sina bloggar för att det är så mycket enklare än i verkliga livet för många. vad roligt att du hittade en sån person att samtala med. själv har har två sådana i mitt umgänge och jag värdesätter dom mer än guld och diamanter… 🙂
Ja de är värda mycket, diskussionsbröderna/systrarna – den stora skillnaden i det här fallet var att det rörde sig om en herre som jag in te kände särskilt bra sedan tidigare och vars uppfattningar i de flesta frågor var mig okända. I sådana sammanhang är de öppna diskussionerna än mer sällsynta.
Instämmer. Jag tycker ofta det verkar som att folk går in i diskussioner enbart med avsikten att ”vinna” – inte att ha rätt, att lära någon någonting eller att själva lära sig någt. Bara att vinna. Vinner gör man genom att ta saker ur sitt sammanhang, vrida det till sin fördel och kalla det retorik.
Joshua_Tree: det enda som kommer ur den typen av samtal är svarta känslor som frustration eller hånfullhet. Men annat finns det väl inte plats för i detta eftermodernistiska tidevarv då tempot skruvas upp allt snabbare.