Journalisten Jan Guillous populära äventyrsböcker om den heroiske västgötske korsriddaren Arn Magnusson fortsätter att utgöra föremål för nya storslagna projekt. Efter kvasihistoriska dokumentärserien Arns rike och flertalet turistjippon nere i de västgötska bygderna planeras nu ett påkostat filmprojekt som förväntas bli ett av de dyraste om inte det allra dyraste, i den svenska filmhistorien.
Missförstå mig inte, jag tycker att det är bra att man sätter fokus på och väcker intresset för den svenska historien, och jag tror att ett dylikt filmprojekt kan göra just det. Jag tror också att Arnböckerna är särskilt lämpade för filmatisering eftersom de är skrivna som äventyrsfilmer, de är liksom Hamiltonböckerna i rustning. Synd att Peter Haber är lite för ålderstigen för att gestalta riddaren ifråga, samma sak gäller nog för herr Guillou själv som nog annars mer än gärna skulle ha axlat någon av de historiska munderingar han skrudade sig i i Arns rike.
Det som stör mig är de höga anspråken på historisk vederhäftighet som skönlitterära författare av Guillous kaliber uppställer, och den låga nivå debatten håller när de ska försvara sig mot professionellt skolade historiker som slår dem på fingrarna för felaktigheter. Än värre var det med Ernst Brunners otroligt tendentiösa bok om Karl XII också den med högt ställda sanningsanspråk vilka sköts i sank av en lång rad professionella historiker, något som inte hade behövt ske om Brunner redan från början gått ut med att han skrivit en skönlitterär roman om Karl XII och ingenting annat.
Det är som om dagens författare av historiska romaner tror att deras verk blir sämre av att de klassificeras som skönlitteratur än som historisk fakta. När Verner von Heidenstam en gång i världen skrev sina storslagna historiska romaner vinnlade han sig ofta om att ge dem trovärdighet genom att fylla dem med historiska fakta, men han gjorde aldrig anspråk på att skriva historia. På Heidenstams tid hade också skönlitterära romaner med historiskt tema ett värde.
För den som är intresserad av svensk medeltid, både den som gillar Arnböckernas actionspäckade svärdsviftarmedeltid och för dem som spyr på Guillous journalistiska språkbehandling kan jag varmt rekommendera Heidenstams boksvit Folkungaträdet en stämningsmättad hybrid mellan romantisk saga och historisk fiction där den första delen ”Folke Filbyter” skildrar nordens kristnande och Sveriges enande på tusentalet och den andra delen ”Bjälboarvet” skildrar folkungasöneras Valdemar och Magnus Ladulås maktkamp på tolvhundratalet och konsoliderandet av den medeltida staten. Särkskilt den första delen gav mig en gåshud jag inte fått sedan jag som mycket ung läste Tolkiens sagoepos.
Till dem som snarare än svensk medeltidshistoria eller stämningsskildringar tilltalats av det testosteronstinna, närmast nietzscheanska mansidealet i herr Guillous böcker kan jag rekommendera Robert E. Howards böcker om Conan barbaren. Läsningen av Howards böcker kan, till och med i ännu högre utsträckning än läsningen av Arn-böckerna, liknas vid att se en serie actionfilmer. Det är synd att det pinsamma filmatiseringarna av Conanböckerna, med en viss kalifornisk guvernör i huvudrollen, kommit att påverka gemene mans uppfattning om Howards författarskap. Visst är det ytligt, macho och actionspäckat, som Ian Flemming i fantasytappning skulle man kunna säga, men alls icke på samma usla nivå som filmatiseringarna. Vi får hoppas att Arn-böckerna inte går samma oblida öde till mötes nu när de ska överföras till vita duken!
Jag klarar inte Jan Guillous böcker. Kväljningar uppträder redan på sidan tre. Huvudpersonerna är såå skickliga och kunniga. Ja, det känner till och kan saker som ännu inte är uppfunna. Och snabbt blir de duktigare än sina instruktörer. Vem orkar bläddra vidare? Inte jag.
En historisk motsvarighet till Arn Magnusson har aldrig funnits. Med det för ögonen såg jag alla fem delarna i miniserien när den gick på TV.Då var det mycket ”Guillou” i rutan. Men å andra sidan kan ju faktiskt en serie som den här bli en inkörsport till ett historieintresse bland yngre personer och det välkomnar jag.
frkjatlund: precis min känsla. Det funkade bättre i Hamiltonböckerna än i riddarromanerna. Jag rekommenderar heidenstams medeltidsromaner istället.
Karin: Det blir ofta väldigt mycket Guillou i rutan när han har något med ett teveprogram att görs. Men som du konstaterar, det är bra om folk intresserar sig för svensk historia och fler inkörsportar behövs.
nej jag är inte rädd för djuren, tycker bara om att samla ihop mig.
Vi kom nog inte fram till så mycket. Men vi diskuterade bla att dom flesta killar vill ha kvinnliga tjejer och min killkompis tycker nog att jag inte är så kvinnlig men att jag borde vara det. Själv tycker jag att man ska vara sig själv.
Erika: det är bra att vara samlad när man ska möta en oförstående omvärld.
Sara: huruvida folk ska vara sig själva eller inte är en svår fråga – dte beror ju helt enkelt på vilka de är. Det finns många människor som jag mycket hellre hade sett vore någon annan.
Jag tyckter om Arn-böckerna. De förmedlar mycken historia även om själva ”storyn” är fiction.
Och jag kan tala om att Guillou jobbade seriöst: Han satt i timmar och forskade på Riksarkivet berättade min syster som är historiker och jobbar där och hjälper andra forskare. Han ville faktiskt vara så trovärdig som han bara kunde.
Jag vet att han tyckte det var så pinsamt med första Arn-boken eftersom han ”infört” tulipanen som blomma vid klostret -långt innan löken hade kommit till Europa och då var den en lyxblomma. Lökarna var dyra. Guillou hade missat lite när det gällde tulipanlökens entré i Europa. Ingen katastrof – själv var han bedrövad, men boken var redan ute på bokdiskarna.
Och nu är det så att mycket av det som vi tror är västerländska uppfinningar faktiskt redan existerade i bl a Kina och framför allt i de muslimska länderna som var långt före oss i bildning och kunskap på den tiden. Det förmedlar Guillo mycket skickligt och vet man inte om detta så ska man inte ”avrätta” Guillo med påståenden utan historisk kunskap.
Läs historia så ser ni vilket enormt källarbete Guillo gjort.
Däremot är Heidenstams romaner en blanding av fantasifull svensk historia och ganska liten kunskap om vad som faktiskt finns i seriösa källor. Så hans medeltida romantiska framställningar är inget att rekommendera.
Då är ARN-böckerna nyttigare och sedan kan man gå till dagens historiker för att läsa och lära mera.
Och att jämföra Hamiltonböckerna ( som Guillou själv kallar ”strunt och underhålling på låg nivå”) med Arn-böckerna är totalt meningslöst. Det är faktiskt litteratur på helt skilda nivåer och skrivna med helt olika målsättningar.
Det ÄR skillnad i språket samt att Arn-böckerna sysslar med riktig historia som underlag för att berätta ett utvecklingsskeende som var viktigt och betydelsefullt inte bara för Sverige utan för hela Europa: när kunskap och nyheter som utvecklade samhälle, faktiskt kom från de muslimska länderna. Vad man än tycker om dem idag – så gav de oss en stor baskunskap son vi behövde inom alla vetenskapliga områden.
Men känner man inte till det är det lätt att visa både förakt och nedlåtenhet. Som bottnar i djup okunskap. Läs historia – inte bara den svenska;)
mvh
Inkan
Tyvärr måste jag erkänna att jag utnyttjade skolans historielektioner till att utveckla min kreativitet (det låter finare än att säga att jag dagdrömde). Så jag har enorma luckor där som jag försöker fylla ibland. Eftersom sonen gillade böckerna om Arn gav jag mig i kast med den första… två sidor… sen la jag undan den, orkade inte med stilen. Kanhända att den gör sig bättre som film?
För en bokmal som mig själv, som på senare tiden dessvärre har haft fokus på deckare samt diverse studentlitteratur inom rehabilitering, så är din sida guld värd! Vilka boktips! Heidenstam står numera på min lista. Tack för det!
Inkan: Bara för att man sitter på Riksarkivet betyder det inte att man tillägnat sig den historiska hantverksskickligheten, det källkritiska tänkandet med mera. Tulpanens införande är långtifrån den enda faktamissen i Guillous böcker, armborstets förtidiga införande i norden är en annan, och man skulle kunna räkna upp dussintals fler. Angående Heidenstam så bemödade han sig, PÅ SIN TID, om lika mycket historiskt faktaunderlag som herr Guillou – men historievetenskapen har ju, som tur är, utvecklats en del sedan det förra sekelskiftet. Den väsentliga skillnaden mellan Guillou och Heidenstam, som båda blandar historiska fakta med romantisk fiction, är att den förre har mycket högre pretentioner, emdan Heidenstam slog fast att han skrev skönlitteratur och ingenting annat. hade Guillou agerat på samma sätt hade han sluppit pseudodebatterna.
Bloggblad: Jag förstår att du inte orkade med stilen. Filmatisering kanske är lösningen. Den som lever får se. Annars finns det massor av stimulerande sätt att ta igen förlorad historiekunskap, bland annat många roligare böcker än Guillous.
Erika: Vad roligt att du tycker så! Håll utkik efter fler boktips framöver.
intressant skrivet .
Sanna: Tack så mycket!
Litteraturvetaren Bo G. Jansson har delvis berört problemet i den nya boken ”Episkt dubelspel”. Idén bakom detta att betona hur ”sanna” historiska (eller biografiska) romaner är nog kommersiell. ”Sanningar” bedöms nog sälja bättre än ”det här har jag bara hittat på.”
Om man som ett rent tankeexempel tänker sig att någon skulle skriva en biografisk roman om Karl XII och direkt mycket tydligt när den kom ut deklarerade att han hade förvanskat återgivna stycken ur brev, uppfunnit otäckheter som aldrig inträffade etc. etc., samt till stor del hade utgått från en 150 år gammal historiebok med rätt dåligt rykte – då skulle nog intresset ha blivit betydligt annorlunda och sannolikt svalare än om han istället påstod att alltsammans var rätt och riktigt och byggt på intensiva studier av gamla originalhandlingar i olika arkiv. I förstnämnda fall skulle nog många, inkluderande recensenter, fråga sig vad meningen med ett sådant grepp skulle vara. I det senare fallet skulle de sannolikt imponeras av författarens till synes enorma arbetsinsats och väldiga ämneskunskaper. Om man då som författare i sin PR kombinerar ”sanning” med påståenden som ger braskande rubriker och stort medieutrymme får man givetvis mer uppmärksamhet och kan därmed antagligen öka försäljningen.
För inte så länge sedan råkade Expressen i blåsväder för braskande uppgifter om en känd skådespelare och dennes påstådda alkoholproblem. Rubriker av den typen, sanna eller ej, säljer sannolikt bättre än ”Känd skådespelare tillbringade kvällen framför TV:n”. Detta förefaller vara en observation som vissa författare också har gjort.
Lars Anders – ”Bara för att man sitter på Riksarkivet betyder det inte att man tillägnat sig den historiska hantverksskickligheten, det källkritiska tänkandet med mera.” Skriver du.
Och det är ju en poäng.
MEN: debatten blir lite märklig nu: Guillou är inte forskare eller historiker – han skrev en romantriologi som är mycket skickligt upplagd och där han för fram mycket av det historiska. Författare skapar!
Och Guillou gjorde något som många inte gör: letade en hel del i källorna under långa perioder. Och plockade fram en mycket väl genomförd bakgrund till sin romansvit om riddaren Arn. DET kan man inte bara avfärda.
Då kan man ej skilja på sak och person anser jag.
Det var inte en vetenskaplig avhandling han skrev.
Det är lätt att avfärda Guillou pga att han är så självsäker i TV-rutan. Och den retar sig många på, som ej tål att folk tror på sig själv och sin egen förträfflighet och inte hymlar om sin tro på sin egen förmåga.
Jag tycker mycket bra om Guillou och gudarna ska veta att jag inte delar alla hans åsikter. Men jag respektarar honom just för att han tar för sig, är nyfiken och går till källorna.
Och jag lovar: han är en mycket trevlig man utanför TV! Det vet jag.
Bengt Nilsson: Du har onekligen en hel del poänger i ditt resonemang. Det är nog ingen slump heller att detär författare som i grund och botten är journalister som tagit till sig marknadsföringsknepet?
Inkan: Själva tesen jag driver i mitt inlägg är att jag tycker att det är dumt och onödigt att romanförfattare (som Guillou och Brunner) marknadsför sin skönlitteratur genom att ställa upp sanningsanspråk som är förvillande lika de vetenskapliga, och dessutom understryka detta genom att gå i polemik mot forskare i facket. jag läser inte Heidenstam, Brunner eller Guillou för att jag vill få mig en historielektion. jag tror dock att Bengt Nilsson här ovan träffande har ringat in vilka bevekelsegrunder herrar Guillou och Brunner har för sina utspel kring de historiska romanerna. De skrattar säkert hela vägen till banken. Att Jan Guillou är en trevlig karl betvivlar jag inte! Jag älskade ”Guillou på jakt” och ”Grabbarna på Fagerhult”!
I fallet med romanen om Karl XII kan man också observera ett annat intressant fenomen som säkert saknas hos Guillou, nämligen det mycket frekventa inlånandet från äldre texter. Och då inte i den formen att en gammal dagbok får utgör bakgrundsstoff, utan så att hela meningar eller stycken helt enkelt har lyfts över i mer eller mindre obearbetat skick. Samma sak gäller för ord, formuleringar och meningar ur Anders Fryxells ”Berättelser ur svenska historien”. Låt mig ta ett mycket litet exempel ur ett längre stycke.
På sidan 713 står det: ”Den artighet jag visade honom väckte uppseende. Grothusen kände sig utträngd. Görtz oroade sig. Croissy sågs alltid vid min sida. Man sade att jag behandlade honom med så mycken intim finhet som vore vi älskare. Dock bidrog han till att styva mitt sinne mot fienderna. Han försäkrade mig att Stralsund icke skulle kunna erövras…”
Hos Fryxell (del 26, s. 38 f.) låter det så här: ”Också behandlade Karl fransmannen med en artighet som väckte uppseende. Croissy sågs alltid vid konungens sida och tycktes uttränga den förra hvardags-gunstlingen Grothusen och oroa sjelfva Görtz. Konungen, skref denne senare, bemöter Croissy med så mycken finhet, som vore det hans älskarinna. Fransmannen å sin sida bidrog mycket att styfva Karls sinne, försäkrande, att Stralsund ej skulle kunna eröfras, o.s.v.”
Så när man skrapar på ytan upptäcker man, t.ex. så här, att det är si och så med det påstådda forskandet i källor. Fast ”forskning” säljer säkert bättre än Fryxell…
Bengt Nilsson: Drtta måste jag kolla upp! Det är ju jätteintressant eftersom Fryxell är den ”källa” som heidenstam en gång i vrälden huvudsakligen byggde sina berättelser i ”Karolinerna” på. Heidenstam hade emellertid inte somma vetenskapliga anspråk som hr Brunner och därför tycker jag inte att det är så underligt att han använder sig av Fryxells anekdotbaserade historieskrivning (som var omodern redan på Heidenstams tid). Men att Brunner gör det är ju en katastrof! Hur kommer det sig att detta inte anförts emot honom när hans sanningsanspråk tagits upp till debatt?
Ja, du. Det är en spännande fråga. Jag tog upp saken i någon mån i en insändare på Nättidningen Svensk historia förra hösten, men hade i det läget inte haft möjlighet att granska mer än ca 200 sidor. Nu har jag gjort en mer fullständig analys av boken, men just formuleringsmässiga likheter är de mest arbetssamma att konstatera. Först ska man ju identifiera sannolik förlaga och sedan ska man i denna försöka hitta rätt ställe. Analysen omfattar väl i utskrivet skick numera betydligt över 300 sidor tättskriven text. Där ingår då alla upptäckta sakfel, oavsett storlek. Där ingår också alla förvanskningar eller fiktiva tillägg av betydelse för bilden av huvudpersonen samt i möjligaste mån alla inlån från äldre texter.
Skillnaden mellan Heidenstam och Strindberg å ena sidan och Brunner å den andra i avseende på Fryxell är att de båda förstnämnda inte visste bättre. De uppfattade Fryxell som i huvudsak pålitlig. Det finns ett mycket bra exempel, f.ö. På sidan 730 i ”Carolus Rex” återges historien om bestraffningen av besättningarna på fartygen ”Snappopp” och ”Snarensven”. Historien finns hos Fryxell, som i sin tur fått den från C. G. Tornquist. Både Heidenstam och Strindberg tar upp den. Också Frans G. Bengtsson tar upp historien, men berättar att det hela visade sig vara en myt. Det var nämligen så att en sjöofficer och marinhistoriker vid namn Gunnar Unger under 20- och 30-talet publicerade två artiklar i vilka han, efter arkivforskningar, kunde visa att alltsammans var felaktigt. Man kan se att Brunner har använt Frans G. Bengtsson. Han vet alltså att alltsammans är en myt. Ja, det finns till och med en möjlighet att Brunner har läst åtminstone en av Ungers artiklar. Men vilken version finns i ”Carolus Rex”? Jo, Fryxells – myten passar bättre än sanningen.
Sedan är det väl också så att Brunner i princip har undvikit debatter och nästan uteslutande har ställt upp i sammanhang där han har kunnat lägga ut texten och framstå som en stor expert på ämnet Karl XII. Då blir det inte mycket till diskussion.
Ett annat problem, tror jag, har att göra med de grupper som idag idoliserar Karl XII. Den som kritiserar Brunner för innehållet i boken löper viss risk att buntas ihop med högerextremister, vilket jag tror har fått en del att hålla tyst.
Sedan är det ju också så att den som inte är insatt i ämnet, typ en vanlig läsare eller recensent, lätt blir imponerad av bokens omfång och mängden sakuppgifter. Om man sedan lägger Brunners position som etablerad författare ovanpå det och hans olika kategoriska uttalanden blir det inte lätt att ana ugglor i mossen.
En del recensenter fäster sig också mest vid ordet ”roman” i bokens undertitel och ignorerar ”hans liv i sanning återberättat” samt författarens olika långtgående uttalanden. Min inställning är att man ska lyssna på författaren. Säger han t.ex. att ”nu måste svensk historieskrivning revideras” så får man granska boken därefter.
Analysen ligger f.ö. ute på nätet. Den är givetvis ett pågående arbete, boken tillhör ju inte de tunnaste…
Bengt Nilsson: Jag håller med dig fullständigt, utger sig en författare för att tala sanning ska han också granskas därefter. Jag ska läsa din granskining när jag återvänder från England den 14, det verkar mycket intressant!
En av mina absoluta favoriter, mot bakgrund av att hr författaren vid ett flertal tillfällen har sagt sig ha varit ”källorna trogen” är den här.
Brunner skriver (s. 791): ”En stor del av svenska officerskåren syntes mig fullständigt oduglig att gå i fält. En premiärlöjtnant satt hostande på en sten och sades vara 80 år gammal, en sekundlöjtnant drogs med podager…”
Hos Grimberg heter det: ””Bland norska arméns officerare fanns det många tappra och duktiga män, som fått sin utbildning i de nederländska fälttågen, men en stor del av officerskåren var fullkomligt oduglig att gå i fält. Så fanns t.ex. inom den nordanfjällska armén ett kompani, där premiärlöjtnanten var åttio år gammal och sekondlöjtnanten inte heller så späd, eftersom han drogs med sten och podager.” (Svenska folkets underbar öden. D. V. – Sthlm, 1926. – S. 323)
Norska armén blir svenska armén med en enkel operation – man bara byter ut något ord och stryker ett par andra.