Hur mycket av våra städer skall vi låta gå förlorade i modernismens desperata dödskamp? Företrädarna för en estetisk ideologi som förlorat såväl trovärdighet som allmänheten sympati riktar nu udden mot de få kvarvarande traditionella stadsmiljöerna.
Resultatet är en rivningsvåg med ännu mer förödande konsekvenser än den under 60- och 70-talen, inte minst för att det finns så mycket mindre kvar att bevara denna gång.
Men arkitekterna är inte ensamma. Med sig har de ett kluster av fastighetsägare, politiker och tjänstemän, som ser den täta stadens fördelar, men istället för att bygga mer av den varan håller på att förtäta sönder de kvarvarande, fungerande stadsmiljöerna till oigenkännlighet.
Jag skriver i Norrbottens-Kuriren och kan inte låta bli att parafrasera Kommunistiska manifestet.
”Häri ligger den stora paradoxen: Trots att vi vet att modernisterna hade fel håller vi på att upprepa deras misstag. De historiska rivningarna av traditionella stadsmiljöer och byggandet av modernistiska förorter skapade ett underskott på den typ avstadsmiljöer som människor efterfrågar.
Denna efterfrågan håller i sin tur på att hota de kvarvarande traditionella stadsmiljöerna. Vi står inför en andra rivningsvåg när politiker och fastighetsägare tror att lösningen på efterfrågeproblematiken är att förtäta just de mest populära miljöerna, det vill säga den traditionella kvartersstaden, i stället för att bygga fler sådana miljöer utanför den befintliga innerstaden.
Från norr till söder rapporteras om kulturminnesmärkta hus som överlevde 60- och 70-talen men som nu hotas av rivning. En ohelig allians av kommunpolitiker, fastighetsägare och ideologiskt drivna arkitekter håller på att föröda de värden som gör stadsmiljöer attraktiva och som ger staden dess själ.”
