Det talas så mycket om bostäder och så litet om hem.
Le Corbusier, som kanske mer än någon annan influerat efterkrigstidens människofientliga arkitektur, beskrev bostadshus som ”maskiner att leva i”. Det är ett synsätt som spritt sig från utopiska arkitekter till stadsplanerare, stadsbyggnadskontorens tjänstemän och folkvalda politiker. ”Bostäder” har blivit det högsta goda, medan hemmet, det organiskt framvuxna, trängts undan.
Miljonprogrammets filosofi, med människor förvarade i identiska fack i gigantiska silos, har övertagit hela bostadsdebatten. Människor skall förvaras, och varje ledig markplätt skall vigas till detta ändamål.
Något hem skall vi dock inte skapa åt oss själva. Människor som fortsätter att leva i sina hus och lägenheter efter att omständigheterna förändrats, till exempel att barnen flyttat ut, anklagas för att bo ”ineffektivt” i och med att de upptar så stor bostadsyta. Planer smids för hur denna ”onödiga ” yta skall komma det överordnade nyttotänkandet till del.
Effektivitet är ledordet, och helst skall vi rotlösa flyttas runt mellan olika typer av boenden under olika skeden av livet, allt i den heliga resursanvändningens namn. Med möbler från Ikea kan vi möblera dessa bostäder som kulisser, erinrande om hem, och tillräckligt billiga för att kunna vräkas i sopcontainern vid nästa flytt i effektiviseringens kretslopp.
På samma sätt som platsen har försvunnit ur stadsplaneringen har hemmet försvunnit ur bostadspolitiken. För en bostad är inte samma sak som ett hem. En bostadspolitik som utgår från hemmet skulle inte leda fram till tillfälliga modulhus, lika litet som en stadsplanering som utgick från platser skulle tolerera människofientliga lådor av det slag som dominerat byggandet i Sverige det senaste halvseklet.
De flesta av oss vill inte bo i en maskin. Det är också därför som egnahemsrörelsen var ett så mycket mer tilltalande svar på bostadsbristen än miljonprogrammet och dess efterföljare.
Det kan i bostadsbristens tidevarv vara värt att påminna om att de flesta människor inte bara vill ha en bostad, utan också ett hem.