Alla religioner måste tåla hädelse, men det är inget självändamål att göra andra människor ledsna.
I gårdagens Gefle Dagblad (men först idag på nätet) skriver jag om hädelse och satir, med anledning av de halsbrytande paralleller som gjorts mellan en satirteckning i Aftonbladet och Muhammedkarikatyrerna, samt inte minst reaktionerna därpå.
Fallen går inte att jämföra eftersom Muhammedkarikatyrerna drev med en religion, en livsåskådning och dess heliga profet medan karikatyrteckningen i Aftonbladet riktade sig mot tre enskilda individer aktiva i samhällsdebatten i Sverige idag. Reaktionerna på teckningarna, det som Petter Bergner kallade för ”liknande kontroverser”, går inte heller att jämföra: I ena fallet en massaker på en hel tidningsredaktion, försök till massaker på en annan och konstnärer som måste leva under ständigt beskydd eftersom tusentals människor vill bringa dem om livet, i det andra fallet människor som är upprörda och ledsna och tycker att en teckning är osmaklig.
Muhammedkarikatyrerna är sällan särskilt roliga eller välfunna. Det är också förståeligt att det finns människor som blir ledsna och upprörda över dem. Muhammedkarikatyrernas angelägenhet består i att det finns människor med hot och våld vill hindra människor från att tala fritt och öppet. Den dag det går att göra en Life of Brian-motsvarighet om Muhammeds liv kommer Muhammedkarikatyrerna att ha spelat ut sin roll.
Pontus Lundkvists teckning i Aftonbladet var ingen hädelse eller drift med kristendomen, däremot var den definitivt lyckad satir eftersom den utmanade ett av våra starkaste tabun i Sverige: den sparkade nedåt. Genom att misstänkliggöra tre kvinnliga präster som redan var utsatta för en regelrätt mobbningskampanj från såväl politiska motståndare som från sin egen arbetsgivare Svenska Kyrkan, ställde sig Lundkvist på mobbarnas sida. Som satir var den således briljant.
Det vore onekligen befriande om fler svenska satiriker klev ned från de höga hästar från vilka de tidigare proklamerat att satir skall slå uppåt och bekräftade att de minst lika ofta går maktens ärenden.
Alla har rätt att bli ledsna och upprörda. Kristna har rätt att bli ledsna för att man driver med Jesus, muslimer har rätt att bli upprörda för att man driver med Muhammed, personer som startar en solidaritetsaktion för förföljda folkgrupper har rätt att bli ledsna för att Sveriges största tidning väljer att upplåta spaltutrymme åt en mobbningskampanj som i satirens form insinuerar att de skulle ha en nazistisk agenda.
Ingen av dessa grupper har dock rätt att kräva att andra inte har rätt att uttala sig, allra minst att genomdriva sina krav med hot och våld. Kampen för yttrandefriheten står inte mot de som blir ledsna och sårade utan mot de som vill inskränka den, genom lagstiftning eller genom att ta lagen i egna händer.
Endast en mobbare kan betrakta det som en seger i sig att någon annan blir ledsen.
Åtminstone Muhammedkarikatyren med turbanen som bomb är både rolig och intelligent!