De modernistiska arkitekter som nu riktar udden mot de kvarvarande historiska stadsmiljöerna är inte något revolutionärt avantgarde, utan ett maktfullkomligt etablissemang som försvarar sina privilegier.
Jag skriver i Gefle Dagblad om samtidsarkitekturen och kampen om våra stadsmiljöer:
”Idag ser vi 60-talets skövlingar återupprepas. De arkitektoniska revolutionärerna har nu siktet inställt på de få kvarvarande historiska stadsmiljöerna. I Uppsala har man byggt ett brutalistiskt kontorskomplex alldeles vid Slottet och den botaniska Trädgården. I Stockholm vill man bygga en gigantisk metallkub mitt i den historiska bebyggelsen runt Nybroviken.
Revolutionen är inte komplett förrän de sista spåren av den tidigare kulturen är utplånade. Men revolutionärerna är inte längre något avantgarde, de försvarar bara sina egna privilegier.
Det är tid att göra upp med den reaktionära modernismen innan våra städer är slutgiltigt förstörda.”