Riddarholmskyrkan i Stockholm är på samma gång en av de kusligaste plaster jag bevistat inom rikets gränser och ett av de värdigaste minnesmärken över svunne storhet som jag har besökt. Här vilar stoftet efter de ledande gestalterna under en svensk militär och kulturell storhetstid som det vurmades för under 1800-talet men som idag är närmast tabu att kännas vid. Jag erinrar mig Heidenstams dikt ”Pingstnatten”:
Kyrkan, som alltså rymmer kvarlevorna efter de båda medeltidskungarna Magnus Ladulås och Karl Knutsson samt samtliga svenska regenter från Gustaf II Adolf fram till Gustaf V, med undantag för drottning Kristina är tillika Stockholms äldsta bevarade byggnadsverk. I och med att Gustaf II Adolf valde att låta sig gravsättas i kyrkan följde övriga stormaktstidens regenter och stormän hans exempel och den gamla Gråmunkekyrkan (som den hette under medeltiden då den tillhörde Fransciskanerklostret på Riddarholmen, dåvarande Munkholmen), och med tiden kom kyrkan att alltmer anta karaktär av der mausoleum som möter besökaren idag.
Till skillnad från andra sevärdheter, som turistindustrin gjort sitt yttersta för att exploatera, känns Riddarholmskyrkan påfallande sluten och ogästvänlig. Några vykort och någon enstaka bok står pliktskyldigt uppställde i entrén mitt emot de båda vakter som tar betalt av besökarna. De fåtaliga besökarna känns samtliga som om de kommit fel. Ett äldre svenskt par besöker andaktsfullt gravplatsen för de svenskar som dominerade historieundervisningen i folkskolan när de var unga, en handfull japanska turister som förmodligen läst om Riddarholmskyrkan i någon guidebok går runt och ser missmodiga ut. Riddarholmskyrkan, sin pompa och ståt till trots inbjuder inte nyfikna besökare. De magnifika stensarkofagerna och spartanska blykistorna (kusligast är nog de små barnkistorna i Karlarnas gravvalv under Karl XII:s gravkor) är liksom slutna, som om kungarna, prinsarna och fältherrarna låg slumrande med ryggen mot besökarna.
Under gångna epoker vallfärdade man till riddarholmen för att beskåda och begapa den svunna storhetstidens hjältar, sådana de beskrevs i historieböckerna. Under nationalromantikens era i samband med det förra sekelskiftet stod just Riddarholmskyrkans symbolvärde ofta i debattens centrum. Den nya nationalromantiken, förfäktad av politiska radikaler som (vid den tidpunkten) Verner von Heidenstam vilka ville skapa ”ett nytt sinne för det svenska” stod mot den äldre ”punschhögerns” nationalromantik – vurmarna för ”smörgåsbordslandet” som Strindberg och den unge Heidenstam föraktfullt kallar fäderneslandet i sin brevväxling.
Ändå står just Riddarholmskyrkan i centrum i en av Heidenstams nationalromantiska dikter ”Pingstnatten”. Till skillnad från de reaktionära, historiskt orienterade nationalisterna i Heidenstams samtid, vilka såg stormaktstiden som den svenska storhetstiden, vars gamla lagrar kommande generationer för alltid kunde luta sig mot, ville Heidenstam se framåt, mot en ny storhetstid:
vår mannaålder jordad.
Vår mannaålder väntar än.
Vår dag är ofullbordad.
Där låg vår barndom käck och yr,
med lust för svärd och flagga
och lust för tappra äventyr,
och kistan var en vagga.
Förmodligen kände Heidenstam, liksom den sentida besökaren, att de gamla kungarna helst ville få vila i frid, slumrande inväntande en ny storhetstid utan stormaktstidens blodbad och krutrökshöljda slagfält. ”Låt upp våra gravar – nej, giv oss män/ i forskning, färger och skrifter” heter det i ”Åkallan och löfte” med ett snarlikt tema.
Även om man inte vurmar för Stormaktstidens envälde och slaktningar är Riddarholmskyrkan väl värd ett besök. Den är inte bara ett monument över en svunnen tidsålder och dess företrädare, den är också en helgedom åt döden, tillkommen under en era då ”Memento mori” var en genre som dominerade såväl konsten som filosofin och som kan tjäna som en nyttig påminnelse om förgängligheten idag då döden är något som smusslas undan och förtigs. När vi kom ut från Riddarholmskyrkans källarlukt och dunkel och ut i solen på Evert Taubes terrass yttrade min kamrat eftertänksamt:
”Undrar om dom spökar för varandra om nätterna där inne.”