Varför måste vi be om ursäkt för att vi firar nationaldagen? Jag bevistade som hastigast Uppsala kommuns officiella firande av den svenska nationaldagen, ett ganska sparsmakat men trivsamt firande i Odinslund. Publiken var väldigt blandad men med en ganska hög medelålder, vilken dock drogs ned av de många barnfamiljerna. Programmet bestod som brukligt av musik, tal och dikt.
När Uppsala kammarkör framfört den i dylika sammanhang närmast obligatoriska tonsättningen av Vilhelm Stenhammar, av Verner von Heidenstams dikt ”Sverige”. Efter framförandet greppade dagens konferencier mikrofonen och närmast bad om ursäkt för sångnumret med några ord om att Stenhammar inte alls var någon ”mossig nationalromantiker” utan en riktig ”internationalist” eftersom han tagit många musikaliska ”intryck från kontinenten.” Han hade dock inte, avslutade konferencieren, ”något sinne för god poesi.”
Detta är typiskt för den svenska rädslan att uppfattas som chauvinistisk, ”storsvensk” och i värsta fall främlingsfientlig. Så fort det dyker upp något som andas nationalromantisk storvulenhet måste man be om ursäkt och ta avstånd – till och med på nationaldagen. Verner von Heidenstam är kanske den svenske poet vars rykte skamfilats mest av denna moderna hållning.
Vad gäller nationalromantiken så var Verner von Heidenstam verkligen ett barn av sin tid. Heidenstams stora litterära framgångar under 1890-talet drev honom mot en strävan att erkännas som svensk nationalskald, en ställning som han i mångas ögon uppnådde. Kulmen på denna strävan blev den korta diktsamlingen Ett folk (1902), som är en samling nationalromantiska dikter av olika karaktär.
På sin ålders höst kom Heidenstam att åsiktsmässigt vandra allt längre åt höger in i det djupt konservativa lägret, delvis som en följd av den så kallade Strindbergsfejden som innebar en polarisering inom svenskt kulturliv kring 1909. Denna den åldrade Heidenstams konservativa hållning har kommit att färga många senare generationers bild av poeten. Man bör dock hålla i minnet att Heidenstam började sin litterära bana på den politiska vänsterkanten, och att han var en av påskyndarna av den svenska demokratiseringsprocessen, bland annat kämpade han för den allmänna rösträttens införande i Sverige, vilket inte minst märks i dikter som ”Röstsedeln” och ”Medborgarsång”.
Detta hade varit något för den nervöse konferencieren att trycka på, att nationalromantiken kan förenas med ett humanistiskt och demokratiskt engagemang, snarare än att simpelt avfärda Heidenstam som en dålig poet. För att något ge upprättelse åt Heidenstam efter konferencierens pinsamma och okunniga uttalande vill jag här återge dikten ”Medborgarsång” ur samma diktsamling som ”Sverige”:
vi ärvde det alla lika,
med samma rätt och med samma band
för både arma och rika;
och därför vilja vi rösta fritt
som förr bland sköldar och bågar,
men icke vägas i köpmans mitt,
likt penningapåsar på vågar.
Vi stridde gemensamt för hem och härd,
då våra kuster förbrändes.
Ej herrarna ensamt grepo till svärd,
när varnande vårdkase tändes.
Ej herrarna ensamt segnade ner
men också herrarnas drängar.
Det är skam, det är fläck på Sveriges banér,
att medborgarrätt heter pengar.
Det är skam att sitta som vi har gjort
och tempel åt andra hälva,
men kasta stenar på egen port
och tala ont om oss själva.
Vi tröttnat att blöda för egen dolk,
att hjärtat från huvudet skilja;
vi vilja bliva ett enda folk,
och vi äro och det vi vilja.
Heidenstam må vara ojämn som poet, men dålig poesi skrev han sällan och Ett folk kan knappast räknas till lågvattenmärkena rent konstnärligt, även om den använder en stil och grepp som kan upplevas som mer främmande idag än för hundra år sedan.