Nationaldagen kommer i år även som en svensk uppvärmning inför de förestående världsmästerskapen i fotboll som i år hålls i Tyskland. Idrottsevenemang är annars de enda tillfällen som det inte är tabu att visa fosterländska känslor i Sverige. Svenska fotbollförbundet gör tillsammans med en stor kvällstidning sitt yttersta för att krama ur det mesta möjliga av den jippofierade nationalromantik som råder kring landslagets matcher.
Till jippostämning hör det att varje land ska ha en officiell sång som fansen kan sjunga när de hejar fram den egna nationens lag. I vårt fall har lotten i år fallit på Sandvikensonen Tomas Ledin, som effektivt valt att återanvända en tjugo år gammal låt för ändamålet. Sången har fått genomgående dålig kritik, men räknas ändå som Sveriges officiella VM-låt 2006, trots att en mängd alternativa låtar har dykt upp och försökt erövra titeln.
Även i fotbollstokiga England har man anlitat en känd artist, som likt Ledin valt att återanvända en gammal slagdänga för ändamålet, fast med något modifierad text. Därmed upphör dock likheterna.
Det handlar nämligen om de gamla punkhjältarna i Sham 69 som tagit sin hit ”Hurry up Harry”, numera tillfälligt omdöpt till ”Hurry up England”. Visst skulle man kunna säga att bandet sålt sig och allt det där, men jag får ändå gåshud när jag hör Jimmy Pursey sjunga – med exakt samma röst som för 25 år sedan.
Videon till låten kan man se här.
Ibland önskar man att man vore engelsman…
ja, ibland önskar man att man vore Engelsman.
ja, eller att man var Beckham.
Björn: Ja, hellre Beckham än Ljungberg. (Jag är emellertid Freddie oändligt tacksam för att han räddade nationens ära från vanheder under matchen mot Paraguay).