I dessa tider när samhällsdebatten domineras av hårda frågor som gränsernas öppenhet, välfärdens finansiering, ordningsmaktens kollaps och rättsväsendets moraliska sammanbrott kan det tyckas att frågor som rör bildning och bildningsideal hör till kategorin lyxproblem. Jag menar precis tvärtom.
På en arbetsmarknad som förändras i allt snabbare takt blir behovet av en bred bildning större, inte mindre. Den instrumentella kunskapssyn som trängde undan bildningsidealet från universiteten under slutet av 60-talet är kortsiktig och kommer inte att möta den framtida arbetsmarknadens behov av flexibilitet och mångsidighet.
Detta har man börjat uppmärksamma vid handelshögskolor runtom i världen, även i Sverige, där studier i liberal arts fått förnyad status. Tyvärr halkar politiken som vanligt efter i utvecklingen. Särskilt sorgligt är det att se hur borgerligheten, som brukat vara bildningsidealets förkämpar, anslutet sig till den instrumentella kunskapssynen som 60-talets sociala ingenjörer förespråkade.
Bildning är inte något slags fritidsintresse, eller en beteckning på irrelevanta kunskaper som vare sig individen eller arbetsmarknaden gynnas av. Bildning är, enligt de flesta definitioner som florerar, en metod för kunskapsinhämtning, den process genom vilken kunskapsinhämtningen sker, och resultatet av denna process.
Utbildning som präglas av bildningsideal innebär således en höjning av ambitionsnivån, inte en sänkning. Det är till exempel därför som humanistiska utbildningar ger större möjligheter på arbetsmarknaden i länder som håller bildningsidealet högt.
En individ som skaffat sig en bred bildningsgrund att stå på är dessutom inte bara bättre rustad för utmaningarna på en föränderlig arbetsmarknad, hon är även bättre rustad att ta ställning i komplicerade samhällsfrågor. Det var därför som rösträttsrörelsens förkämpar kring förra sekelskiftet menade att demokrati och bildning förutsätter varandra.
Det är en sanning som står sig än idag.