Varifrån kommer uppfattningen att det skulle vara coolt att vara blasé? Varför skulle det vara beundransvärt att vara likgiltig inför sin omgivning?
Att vara uttråkad kräver ju ingenting över huvud taget. Det är som med den minimalistiska inredningssmaken: en pose för den som inte vill bemöda sig om att engagera sig på allvar.
Att stoltsera med att man minsann inte bryr sig om [valfri företeelse] är ju bara fånigt. Det svåra är inte att vara likgiltig inför sådant som engagerar andra, det svåra är att fortsätta vara nyfiken, fortsätta vara entusiastisk, fortsätta vara engagerad.
Att kunna uppbåda entusiasm och intresse för till synes små och triviala företeelser är en gåva. Att vara uttråkad inför sådant som engagerar andra är ju i bästa fall bara tråkigt.
Själv hoppas jag att jag aldrig blir blasé. Det är trots allt roligare att ha kul än att ha tråkigt.