Det finns de som menar att det är fel av kungen att uttala sig om Nobelcentret, eftersom han skall stå över politiska frågor. När det kommer till det gemensamma kulturarvet är det dock en annan sak. Kungen är i sin person både en förvaltare av och en del av detta kulturarv.
Det är populärt att förlöjliga oss som motsätter oss den rivningsvåg av historisk bebyggelse som pågår i Sverige i allmänhet och i huvudstaden i synnerhet. Genom att blunda för den större bilden försöker man reducera konflikten till att handla om något enskilt exempel. ”Höhö, varför bry sig om ett gammalt tullhus.”
Men detta är större än Tullhuset och tomten bakom Nationalmuseum. Det handlar om det historiska Stockholm och de få kvarvarande 1800-talshus som överlevde rivningsvågorna under 60- och 70-talen.
Anhängarna av förstörelsen brukar vifta bort kritiken med påståenden om att ”arkitekturen skall spegla sin tid”, och att ”alla stora nybyggen har kritiserats i början, sen har man lärt sig älska dem”.
Inget av detta är sant. Det är inget självändamål att arkitekturen måste gestaltas på det sätt som arkitektetablissemanget finner trendigt för tillfället. Det finns många andra tänkbara syften med arkitektur än att ”spegla sin tid”, att skapa trevliga, fungerande stadsmiljöer kan vara en sådan. Att bevara karaktären hos en specifik stadsmiljö kan vara en annan.
Det är inte heller sant att nybyggen kritiseras per definition och att de sedan blir älskade när människor har vant sig. Vem älskar PK-huset som står där de underbara Sagerska husen tidigare stod längs Hamngatan på Kungsträdgårdens norra sida? Vem älskar Hötorgscity? Vem älskar brutalismen runt Brunkebergstorg?
Vem kommer någonsin att älska Stockholm Waterfront?
Det saknas inte underlag för att hävda att människor tenderar att föredra traditionella stadsmiljöer med traditionell arkitektur. ändå avfärdas dessa som ”pastischer” av beslutsfattare och arkitekter, samtidigt som pastischer på 1900-talsbrutalism anses ”spegla sin tid”.
Hade förespråkarna för Nobelcentret varit sluga hade de insisterat på att byggnaden skulle gestaltas på ett sätt som harmoniserade med den omgivande miljön runt Nybroviken. Då hade protesterna förmodligen varit svagare. Hade man dessutom utformat planerna på ett sätt som tog hänsyn till det historiska Tullhuset skulle det förmodligen knappt ha kommit några invändningar alls (utom möjligen från arkitekter).
Men genom att liera sig med historielöshetens och kulturföraktets banérförare har Nobelstiftelsen dragit på sig en kritikstorm som de med lätthet kunnat undvika.
Det är inte en frågan om något slags allmän Nimby-mentalitet, det handlar om vi vill ha ett Stockholm sådant Stockholmarna och turisterna älskar det, eller ett som ser ut som Brunkebergstorg och Stockholm Waterfront?
I ljuset av detta är det begripligt att kungen tog bladet från munnen.
Bra skrivet!
Jag har länge retat mig på uttrycket ”pastisch” som gärna används som argument mot byggnader som uppförs med någon form av klassisk inspiration. De som använder ordet är ju oftast de som själva verkligen producerar ”pastischer” men med andra förebilder.
Du har ju själv i den utmärkta ”Varken bildning eller piano” påpekat hur stor inverkan Stockholmsutställningen 1930 haft både på arkitekturen och på samhället i övrigt. Det som byggs i Sverige idag kan väl i rätt stor utsträckning kallas ”pastischer” på idéerna från 1930.
Inget ont om pastischer så länge de skapar goda miljöer och hus som folk vill bo i och använda. Tänk bara så utskällt St Eriksområdet i Stockholm blev av arkitektkåren när det byggdes, just på grund av sina nyklassicistiska förebilder, men det är väl idag drömboendet nr 1 för många.