Att politiken är en värdelös utgångspunkt för moral är tämligen uppenbart, allra helst i en tid när politikens tidshorisont i bästa fall sträcker sig fram till nästa val. Hur ofta hör man folkvalda argumentera utifrån ett längre perspektiv, med en idé om hur samhället skall te sig för våra barn och barnbarn, och generationerna efter dem?
Politiken tar dock avstamp i en moraluppfattning, även om denna sällan redovisas. Man skulle kunna säga att denna moraluppfattning är en överideologi som förenar medborgarna i ett samhälle över parti- och blockgränser. I de västerländska samhällena är denna grundläggande moralsyn hämtad ur den judisk-kristna traditionen, vars moraliska grundsyn i stort tas för given även av sekulära, agnostiker och ateister.
Det är därför jag med intresse tar del i meningsutbytet mellan Johan Tralau och Andreas Johansson Heinö om moralens politiska dimensioner, där Tralau menar att moralen är politisk, medan Heinö menar att politiken skall hålla sig borta från privatmoralen.
Jag menar att båda har rätt, och att båda har fel.
Politiken förutsätter moral och politiska beslut har moraliska konsekvenser. Jag håller med Heinö om att politiken inte bör gå in och reglera privatmoraliska frågor. Privatmoral är, som ordet antyder, någonting privat, någonting som hör hemma i en sfär som politiken bör lämna ifred. Exemplen från samhällen där politiken går in och petar i människors privataste sfärer förskräcker.
Problemet är bara att också detta synsätt, att politik och moral bör hållas isär, grundar sig i en specifik moralsyn, en syn som i sin tur stammar från den kristna uppfattningen om åtskillnaden mellan religion och politisk makt (Francis Fukuyama utvecklar detta resonemang i sin The origins of political order).
Vi som strävar efter ett samhälle där politiken håller sig borta från privatlivet måste vara medvetna om att detta inte är en neutral eller objektiv hållning. I de flesta mänskliga samhällen genom historien skulle det betraktas som en extrem, ja rentav absurd ståndpunkt.
Kanske är det så att just detta, åtskiljandet mellan den privata och den offentliga sfären är en av västerlandets största landvinningar och således någonting som vi särskilt aktivt bör slå vakt om.
Tralau har dock rätt när han påtalar att exempelvis sättet att hälsa är något större än en privat angelägenhet. Handskakningen är en sedvänja bortom politiken, en sedvänja sprungen ur den överideologi som, precis som språket, förenar samtliga politiska åskådningar och som utgör förutsättningen för ett gemensamt, offentligt samtal. Det är denna gemensamma överideologi som de totalitära ideologierna riktar sig mot.
Det vore givetvis absurt om politiken gick in och lagstiftade om hur vi skall hälsa på varandra, men det är naivt att tro att en handskakning bara är en privat angelägenhet och att underlåtenheten att delta på samma premisser som andra i interaktionen med medmänniskorna inte har politiska dimensioner.
Önskan att politiken skall hålla sig borta från den privatmoraliska sfären är en i högsta grad moralisk uppfattning.