Förfulningen är inte en slump

Förfulningen av våra städer och livsmiljöer är inte konsekvensen av en slump.

Inte heller är det något slags nödvändigt uttryck för en ”tidsanda” som inte går att påverka. Våra städer blir vad vi gör dem till. Förfulningen är således en konsekvens av medvetna val, av politiska och kommersiella beslut. Det är resultatet av en medveten strävan att ersätta en typ av estetik med en annan.

I över åtta årtionden har de politiska och kommersiella makthavarna lånat sitt öra åt modernisterna och deras själlösa visioner. Visst, vi kan tala om att modernismen, som historisk epok, sedan länge förflutit, ja till och med postmodernismen anses av många vara över, vad jag syftar på är modernismen som idé, så som den formulerades i samband med Stockholmsutställningen 1930 och har formulerats sedan dess, där brottet med det traditionella och historien är ett självändamål, där arkitekturen skulle bidra till att skapa ett nytt samhälle och i förlängningen en ny människa.

Åtta och ett halvt årtionde senare sitter vi med facit i hand. De misslyckades (tack och lov) med att skapa en ny människa. Människan är densamma. Däremot lyckades man (tyvärr) skapa ett nytt samhälle, av bostadssegregering och utanförskap. Funktionssepareringens alla baksidor var redan kända på andra sidan Atlanten när vi i Sverige byggde fast oss i den med miljonprogrammen.

Den överhetsideologi som tror att politiska makthavare kan lösa alla samhällsproblem genom att göra mer av samma som skapade problemen från första början avspeglas också i städernas och byggnadernas utformning. Vi älskar att förfasa oss över kommunalpamparna som förstörde de historiska stadskärnorna med Domuslådor under 60-talet, men ser ändå på när samma sak sker idag, i ännu högre tempo.

Det är inte en slump att de relativistiska argumenten om att ”skönheten ligger i betraktarens öga” och att ”vad som är vackert är upp till var och en” eller ”folk har protesterat mot nybyggen i alla tider”, bara används för att försvara de modernistiska monstren som få utanför arkitekturetablissemanget uppskattar. När klassicistiska byggnader skall fördömas tenderar omdömet nämligen att vara absolut.

Som i den här artikeln i branschtidskriften Arkitekten, om det klassicistiska kvarteret som byggs i Växjö, till kårens stora förtret.

Där Petra Gipp, ledamot i juryn för Kaspar Salinpriset, Sveriges mest prestigefyllda arkitekturpris, visar oss den intellektuella avgrund ur vilken samtidsarkitekturen är uppstigen:

– Jag tycker det är ett märkligt projekt, jag förstår det inte. För mig blir det likt en kuliss, vilket är mycket problematiskt.

Hon frågar sig också ”vem vill bo i en pastisch?”, vilket är den vanligaste metoden för dagens arkitekter att avfärda den typ av byggnader som människor i allmänhet tycker om. Det finns gott om undersökningar som visar att människor föredrar att leva och verka i traditionella stadsmiljöer och traditionell arkitektur, medan de 60-talspastischer som byggs överallt idag ensats tilltalar ett fåtal.

Inte ens arkitekterna själva gillar att bo i husen de ritar, vilket jag har skrivit om tidigare.

Att vi får fulare och fulare städer är således inte en konsekvens av ”tidsandan” eller ”marknadskrafterna” utan av en medveten ideologisk strävan. Som jag konstaterat i en krönika i Jönköpings-Posten: det är fulheten som behöver regleras fram, inte skönheten.