Ytterligare en angenäm bekantskap från den lilla ön Islay i södra Hebriderna gjordes idag. Ardbeg, som jag av någon outgrundlig anledning inte umgåtts närmare med tidigare gjorde en trivsam entré i mitt liv och jag slöt henne till mitt bröst. Tydlig Islaykaraktär men inte lika rökig som Laphroaig, inte lika tung som Lagavulin och framförallt inte lika stickig som Caol Ila som jag bloggade om förut .
På denna orättvisande beskrivning kan man lätt få intrycket att hon vore trist och karaktärslös. Så är alls icke fallet. Ardbeg utgör snarare en bokstavligen gyllene medelväg bland Islayfavoriterna.