Morgonen
Text: Verner von Heidenstam
Musik: Lars Anders Johansson
Redan hörde jag hanen gala.
Båten väntar oss vid dimmigt sund.
Räck mig kransar! Följ mig i den svala
sommargryningens första stund!
Solens snäcka flyter
gul i klippors midt.
Morgon, allt som bryter
lifvets ros är ditt.
Under våta löf och blomsterhängen
stupar bryggans trappa våt,
Björkens hvalf och videts snår och ängen
glittra matt som i fröjdegråt.
Mörkret i det höga
smält i tårar bort.
Skulle väl mitt öga
ensamt blicka torrt!
Fyllda korgar. Blåklintsbundna grepar.
Mattor bredda på sits och toft.
Snibbens gröna veck i vattnet släpar.
Skall dock allt vi fått kärt bli stoft!
Karon borde spilla
tårar på oboln.
Låt oss vagga stilla
in i själfva soln.
På den ön står ofvan myrtenhäcken
lifvets gudom; och nedanför
rundt prästinnornas höjda offerbäcken
sjungs den hymn, som jag evigt hör.
Soligt bland de unga
gudens tempel hvälf!
Lär oss hymnen sjunga!
Den är evig själf.
Morgontimme, jag vill händer lyfta.
Jag hör sorl, jag hör lyrors slag.
Tag mitt offer. Ack, du ser mig snyfta!
Lyckans snyftning som offer tag.
Du sprängt lås och reglar
från min andes hus.
Allt mitt väsen speglar
som ett haf ditt ljus.
Kvalet dödstrött knotar böjdt mot kryckan:
– Hjälp mig bort från mig själf, gif slut! –
Ty sig själf tillräcklig är blott lyckan.
Bettlar ej, bär ej tiggarklut.
Tidt vi stämde möte,
och i sakta dans
hvirfla mot mitt sköte
löf från hennes krans.