Paradigmskiftet i museivärlden och utplånandet av den svenska historien

Jag läser att det pågår ett paradigmskifte inom den svenska museivärlden. Paradigmskifte är akademiska för den ständigt aktuella klyschan ”vi lever i en brytningstid” och används som argument av dem som vill förändra saker, och det snabbt, helst utan att möta några motargument.

Paradigmskiftet påstås gå ut på att de gamla ”berättelserna” om Sverige är förlegade och att museerna också måste skapa utrymme för de människors berättelser som kommer hit. Men det handlar inte bara om att skapa utrymme för fler, det handlar om att den svenska historien skall sättas på undantag.

– Vi kanske måste släppa 1800-talsbondgården och fundera på om vi kan nyttja husen och berätta andra berättelser, säger exempelvis Ulrica Grubbström som är vd på Västerbottens museum.

Smaka på det. Den svenska 1800-talsbondgården speglade den verklighet som den absoluta majoriteten av svenskar levde i fram till för bara några decennier sedan. Det gamla bondesamhälle som i många avseenden var sig i stort sett likt från medeltiden fram till industrialiseringen. Det gamla bondesamhällets villkor präglade ännu våra far- och morföräldrar, eller åtminstone deras föräldrar.

Det är omöjligt att förstå det svenska samhället utan att förstå dess historia, och det är omöjligt att förstå dess historia utan att förstå det gamla bondesamhället.

Historieskrivning är förstås aldrig neutral, och under olika perioder har det officiella svenska historieberättandet präglats av olika ideologiska utgångspunkter, från bombastisk storsvenskhet, via nationalromantik till socialdemokratins och arbetarrörelsens mycket framgångsrika berättelse om Folkhemssverige. Till alla dessa berättelser bör man givetvis förhålla sig kritisk.

Vad som nu håller på att ske är någonting mycket värre än en ideologiskt präglad historieskrivning, det är att historielösheten upphöjs till norm. Historien skall gömmas undan och stå tillbaka för samtidens trender, även vid de institutioner vars syfte är att förmedla kulturarvet.

Vart någonstans skall nya generationer vända sig för att få en konkret förståelse för det gamla bondesamhällets liv och villkor om inte till museerna? Om museerna sviker sitt uppdrag som förvaltare och förmedlare av kulturarvet har de förfelat sitt existensberättigande.

Extra ironiskt är det att man påstår att denna marginalisering av kulturarvet skulle ske med invandrares bästa för ögonen. Det är ju de som kommer hit från andra länder som är bäst betjänta av att ha tillgång till levande institutioner som förmedlar kunskap om den svenska historien och dess rika kulturella arv.

Vart är det man vänder sig när man kommer till ett nytt land och vill lära känna dess historia och kultur? Till dess museer så klart!

Vi förfasar oss över hur talibaner och IS-barbarer förintar Mellanösterns kulturarv, men förmår inte se värdet i resterna av vår egen historia, vilken istället framställs som något vi borde skämmas över.

Ett land som smusslar med och gömmer sin historia och sitt kulturarv är inte inkluderande, det är exkluderande, mot såväl de som kommer hit, som mot de som föds och växer upp här och blir avskurna från sin egen historia.