Intrycket från de senaste årens offentliga diskussioner är att det diffusa begreppet är ett halmstrå som tillgrips för att sopa moraliska problem under mattan sedan normkritiken undergrävt möjligheterna till konstruktiva samtal om normer och moral. Alternativt ett slagträ att slå i huvudet på kollegor som har fel uppfattning i dagspolitiska frågor.
Den senaste tiden har vi kunnat läsa om hur arbetsmiljöproblem och konflikter hanteras genom så kallat värdegrundsarbete. Hur ett sådant arbete går till är höljt i dunkel, men det tycks utgöra något slags universalmedicin mot oönskat beteende. Underförstått är det alltså problem med värdegrunden som antas vara orsaken till problemen. Annars hade man ju inte påbörjat värdegrundsarbete för att komma till rätta med dem.
När vänsterpartister mobbar varandra på partiets landstingskansli hanteras det således genom värdegrundsarbete. Då infinner sig frågan, om det är problem med värdegrunden i vänsterpartiet, faller inte hela idén med partiet? Är inte värdegrunden det som bär ett parti och håller det samman? Eller menar man att de partianställda som nu utsätts för värdegrundsarbetet i själva verket inte delar partiets värdegrund? Är det i så fall inte underligt att de överhuvudtaget vill vara kvar i ett parti vars värderingar de inte delar?
När föräldrarna till barn på Knäredsskolan i Laholm håller barnen hemma från skolan på grund av att de inte står ut med dagliga trakasserier, hot och våld svarar skolans ledning genom att inleda värdegrundsarbete. Det är fint att skolans värdegrund inte accepterar trakasserier, hot och våld, men är det verkligen där skon klämmer när dylika problem grasserar? Finns det någon som på allvar tror att de elever som utövar trakasserier, hot och våld, inte är medvetna om att det strider mot den rådande ”värdegrunden”?
Värdegrund tycks vara ett nonsensord som makthavare retirerar till och gömmer sig bakom för att slippa hantera obekväma frågor som rör moral och kulturskillnader. Genom att hänvisa till en, ofta luddigt formulerad, värdegrund, hoppas man kunna undvika mer brännande moraliska frågor. Som om värdegrunden inte var en fråga om moral.
Ett grundläggande problem i de västliga demokratierna är att vi låtsas om att de moraliska grundvalarna som våra samhällssystem vilar på är objektiva och universella, vilket de naturligtvis inte är.
Det finns många konkurrerande moralsystem i världen, med uppfattningar inte bara om hur vi skall leva våra egna individuella liv utan också hur det omgivande samhället skall organiseras. När sådana moraluppfattningar kolliderar kan djupa konflikter uppstå. Det som är högsta goda för den ene kan vara bottenlös ondska för den andre. Denna typ av avgrunder överbryggs inte genom kosmetiskt värdegrundsarbete.
Ännu mer problematiskt är det med de som är väl införstådda med den rådande moralen men ger blanka tusan i den, eller rentav sätter en ära i att gå på tvärs med den. Finns det någon som tror att några workshops i värdegrundsarbete skulle övertyga kriminella gängmedlemmar om att upphöra med sin verksamhet?
Till skillnad från en moralisk kompass, som är beständig över tid tycks värdegrund idag snarare vara grund i bemärkelsen ytlig, än en solid grundval att bygga sitt liv och sina gärningar på. Värdegrunden tycks nämligen skifta med de dagspolitiska trenderna. När moralen följer politiken istället för tvärtom befinner vi oss långt ute på ett sluttande plan.
En värdegrund vars innebörd skiftar från ett år till ett annat är just grund men har inte mycket till värde.
Vänsterns värdegrund Karl Marx.islams värdegrund Koranen,samma förtryckande skit,som vill tryckas på oliktänkande.
Hej.
Ja, tänka sig. det är nästan om att det försiggår en civilisationernas kamp.
Rent praktiskt är värdegrund väldigt användbart för den som innehar problemformuleringsföreträde, kontroll över kommunikationskanal, samt sanningsprivilegium. Varje dissident, kritiker eller avvikande och ej önskvärd uppfattning kan därmed sägas bryta mot värdegrunden. I en dominant, styrkefokuserad och chauvinistisk kultur är det ett problem för den som tillhör en grupp vilken designerats till syndabock eller offer. I den feminiserade svenska (för att inte säga emaskulerade och självhatande) eviga tonårskulturen, med medelklassens och borgerskapets barns aldrig upphörande uppror mot ’pappa Staten’ och moder Svea (nationen och folket), leder begreppet och dess tillämpning till kulturellt, etniskt, och kollektivt självmord.
Andra folk kommer att betrakta Sverige, och gör det redan nu, för en lektion i hur ett land går under, först andligen och sedan bokstavligen. Reinfeldt avslutade, och var i sig själv, en logisk konsekvens av femtio års passivt-aggressivt hat mot det svenska folket och den svenska kulturen, så som kulturradikaler och progressiva formulerade och framlade sina ideal redan på femtiotalet.
Illusionen att alla folk vill efterapa oss är inget annat än samma gamla rastänkande som ligger bakom den noble vilden eller den vite mannens börda. Att respektera främlingen för att denne tror på, och hedrar sin egen kultur som bäst, är för dessa främmande. Att visa främlingen att ens egen kultur, folkgrupp, och om det är relevant tro, är bättre än främlingens via konkreta teknologiska (och civilisatoriska; mätbarhet går ju att uppnå även där) framsteg ses istället som rasism.
Den sista generationen svenskar, som i landets urbefolkning genom hävd och makt, föddes när det förra årtusendet dog. Framtiden är en kamp mellan en heterogen kosmopolitisk massa, en svensk splittrad minoritetsbefolkning, samt en snabbt växande muslimsk befolkning, vars interna konflikter lätt kan sättas på undantag så länge det finns en för tron yttre och värre fiende: de sekulära pseudo-liberalerna samt de rotlösa historieberövade svenskarna.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, lärare
Rikard, må du ha kraft att fortsätta dela med dig av kunskap och erfarenhet.
Men, men det går fort nu.