Dagens Nyheters kulturredaktion har inlett en kampanj för att förmå Facebook och andra nätjättar inom sociala medier att börja censurera svenska medborgares åsikter. Vadå censurera, invänder ni kanske nu, det är väl bara staten som kan ägna sig åt censur? Facebook är ett privat företag och har väl all rätt att sätta upp egna regler för de som väljer att använda deras tjänster?
Facebook är förvisso ett privat företag, men det är mycket mer än så. Facebook är också en infrastruktur för den nya offentligheten. En betydande del av vår dagliga kommunikation sker över Facebook. Vår privata kommunikation, vår jobbkorrespondens, vår nyhetsinhämtning, allt detta sker för många av oss i hög grad över Facebook. För personer verksamma inom journalistik och opinionsbildning som jag själv har Facebook kommit att bli ett närmast omistligt arbetsredskap.
Att bli utestängd från Facebook kan för en opinionsbildare vara i det närmaste detsamma som att bli utestängd från offentligheten. När Marcus Birro för några veckor sedan fick sitt Facebookkonto nedstängt några dagar förlorade han en av sina viktigaste plattformar för opinionsbildning. Att tala om censur i dessa sammanhang är således inte missvisande, även om det naturligtvis fortfarande är en gradskillnad jämfört med statlig censur. Den som blir utestängd från Facebook kan ju alltid vända sig till Google + eller motsvarande ….
Den monopolställning som Facebook skaffat sig som tillhandahållare av den i särklass viktigaste infrastrukturen för det offentliga samtalet är inte oproblematisk. Men det är en monopolställning som vi alla varit med om att skapa. Att Google+ floppade berodde förstås på att Facebook hade något som den nya konkurrenten, trots att den hade hela Googleimperiet i ryggen, saknade: våra kompisar. Varför skulle man vända sig till ett socialt nätverk där ens kompisar inte var, när man redan hade ett socialt nätverk där alla kompisarna redan befann sig?
Baksidan är att en enskild, privat aktör får närmast oinskränkt makt över det offentliga samtalet. Facebooks algoritmer styr vilka nyheter du tar del av, och vilka du inte tar del av, vilka av dina vänner som dyker upp i det dagliga flödet och vilka som inte gör det. Vilka opinionsbildares texter som får spridning och vilka som inte får det. Kriterierna är förborgade.
Facebook ägnar sig också åt censur, till exempel av nakenhet. Den för svenskar stundtals absurda amerikanska prydhet som präglar vissa av Facebooks policys har kritiserats gång på gång. Som när bilder på ammande mödrar försvunnit eftersom det ansågs för vågat att man kunde skymta ett kvinnobröst, eller sexualupplysningsmaterial som försvunnit för att de innehållit bilder på könsdelar.
Samtidigt höjs nu röster för att Facebook och andra nätföretag skall ta en mer aktiv roll i inskränkandet av åsikter och yttranden på nätet. Att en tidning som kallar sig liberal är drivande i detta är extra anmärkningsvärt. En mer självklar liberal ståndpunkt hade annars varit att bekymra sig över den närmast oinskränkta makt som ett fåtal privata aktörer belägna på andra sidan Atlanten, och med för oss okända bevekelsegrunder, givits över det offentliga samtalet.
Visst vore det fantastiskt om vi slapp hat, hot, sexism och allmän tölpaktighet på nätet. Där har vi alla ett ansvar. Men ”hot om grovt våld”, som Dagens Nyheter vill att Facebook skall stävja, omfattas redan av svensk lag. Som medborgare känns det onekligen tryggare om sådana avgöranden sköttes av domstolarna och inte av privata företag. Att lämna rättsskipningen åt företag är i moraliskt hänseende inte annorlunda än att lämna den till medborgargarden.
Hot och hat omfattas således redan av lagen, alltså måste det vara något annat som Dagens Nyheter vill åt när de uppmanar de amerikanska storföretagen att ”rensa upp i träsket”, som den mustiga retoriken lyder. Att det just är amerikanska företag man vänder sig till med denna önskan om privat censur är extra ironiskt med tanke på den aktuella kulturredaktionens långa historia av antiamerikanism.
Ytterligare en ironi ligger i att det är Facebook, som i dagarna lanserade konceptet instant article, som skulle kunna innebära början till slutet för de traditionella mediehusen, som Dagens Nyheter, som mer än några andra representerar ”gammelmedia” i vårt land, vänder sig till med en önskan om att stävja misshagliga röster.
Yttrandefrihet är inte en positiv rättighet, du har ingen självklar rätt att publicera dig på andras plattformar. Självklart måste privata aktörer få sätta upp regler för hur vi använder deras tjänster. Samtidigt måste vi fråga oss vad det innebär för det offentliga samtalet när vi ger enskilda aktörer närmast oinskränkt makt över detsamma och dessutom uppmanar dem att agera åklagare, domare och bödel.
För knappt 200 år sedan uppstod den liberala pressen som yttrande- och tryckfrihetens främsta banérförare. Det vore synd om en slutade sina dagar som dess dödgrävare.