Jag vill slå ett slag för alla genuina pubar och ölhak som finns runtom i vårt land, var och en med sin individuella prägel och karaktär. I den mån det finns några sådana kvar vill säga. Finns det något som är tråkigare än alla dessa franchisepubkedjor som sprider sig likt en farsot i vårt land? Först var väl den bostonamerikanskt profilerade sportbarkedjan O’Learys, men vi har även fått ett pärlband av Bishops Arms och Dubliner.
Konceptet är enkelt: En krögare vill starta en pub, och får hjälp med ett flertal svåra moment genom att göra det inom ramen för en franchaisekedja. Ett av dessa moment är inredningen, vilken ska vara i princip identisk i varje enskild pub inom kedjan. Detta är ölkulturens svar på McDonalds.
Precis som i fallet med snabbmatskedjornas utslagning av små, lokala gatukök köps lokala ölhak upp och omvandlas till någon av de strömlinjeformade kedjornas pubar med ett färdigt koncept. Det färdiga konceptet vädjar till våra föreställningar om det gemyt som förväntas råda på pubar i England/Irland/Boston. På O’Learys ska vi alla få chansen att uppleva stämningen från sportbaren i den klassiska teveserien Cheers. På The Dubliner och Bishops Arms förflyttas man direkt till Connemara eller någon liten mysig by i Lancastershire. Sen att ingen pub i England eller på Irland (möjligtvis någon turistfälla i Temple Bar) ter sig på det viset spelar ingen roll. Det är förväntningarna från hundratals olika teveserier och filmer som infrias, och gör man inga djupare reflektioner är det nog lätt att köpa konceptet. Åtminstone första gången man besöker ett sådant ställe.
När man kommer in på sitt tionde O’Learys i den tionde staden och inser att de har exakt samma ”autograferade” diblom, samma vimplar och samma antika hockeyklubbor på väggarna som på de nio föregående ställena börjar till och med den annars så uppfriskande Kilkenny få en bismak av plast…
Den skotsk-australiensiske folksångaren Eric Bogle har bevisligen också irriterat sig på de förment irländska pubkedjor som dyker upp runt om i världen (detta är inte ett enbart svenskt problem) och har sammanfattat upplevelsen av ett besök i en sådan pub i en visa som heter ”Plastic Paddy” (sången handlar om den inhyrde musikanten som slaktar irländska folksånger):
in a Plastic Paddy pub that they call The Blarny Stone
There’s plastic shamrocks everywhere, there’s Guinness and green beer
And a sign in gaelic above the bar which says "God Bless All Here"
Själv erfor jag graden av äkthet hos O’Learys i Växjö förra sommaren när jag var där för att se mitt fotbollslag spela borta mot Östers IF. Vi åkte ner kvällen innan för att sondera den småländska metropolens nattliv. O’Learys blev en av anhalterna på rundan. Vi var inte särskilt stökiga, men ett gäng fotbollssupportrar på bortaresa måste ju trots allt representera och en del hejaramsor drogs det kring bordet. Detta föranledde personalen att tillsäga oss med den mest besynnerliga förmaningen någonsin:
”Ni måste vara tysta, annars stör ni matgästerna. Det här är faktiskt en sportbar.”
Sportbar, yeah right.
Jag förstår din poäng, men det är trevligt med irländska pubar.
Robban: Visst är det trevligt med irländska pubar, men företrädesvis på Irland! I Sverige hade det också sin charm innan det började gå inflation i dem. Numera har ju varenda liten byhåla sin egen ”irländska” elelr ”engelska” pub. Värst är franchisekedjorna som jag nämner i inlägget.
Fördelen med Bishops Arms är att de har mer än Carlsberg och Falcon att erbjuda. Det byter jag gärna en av stans pizzapubar mot.
Hej Jon Kanon!
Det håller jag absolut med dig om! Som stor öl- och inte minst alefantast tycker jag givetvis att ett stort och brett ölsortiment är viktigt. Det är en positiv bieffekt av de brittisk/irlänska pubkedjornas utbredning. Det finns emellertid trevliga pubar som inte tillhör de plastiga franchisekedjorna som också har ett bra och brett sortiment.
Hurlingklubbor – inte hockeyklubbor…
Se http://en.wikipedia.org/wiki/Hurling
Annars förstår jag din poäng. Good man yerself! 😉