Vantrivs borgerligheten i kulturen?

Föredrag Hedengrens bokhandel 2016-02-09

Det finns idag en utbredd föreställning i vårt land om att vänsterdominansen inom kultursektorn skulle vara något slags självklarhet, att det alltid varit så och alltid kommer att så förbli. När Bengt Ohlsson i början av 2012 i artikeln ”När skall det röda rinna av kulturens fana?” ställde frågan ”Måste kulturen vara vänster?” blev det rungande svaret från stora delar av kultursektorn: ”ja!”
Att dessa på kultursidorna och Twitter dominerande röster inte var representativa för hela kultursektorn visste jag sedan tidigare. Jag hade träffat åtskilliga verksamma konstnärer, författare, regissörer, skådespelare och andra konstutövare med andra åsikter än vänster. Likväl syns och hörs de sällan i debatten. Ändå odlas föreställningen om att kulturutövande och vänsteråsikter skulle hänga samman, inte minst av den så kallade kulturvänstern själva.

Den politiska borgerligheten och inte minst de nya moderaterna, har tyckts göra allt för att bekräfta den bilden. När Reinfeldt överlämnade en platt-tv till kronprinsessan i födelsedagspresent var det en manifestation av en borgerlighet som distanserat sig från sin tidigare kulturella identitet, där den klassiska bildningen stått i centrum. I citatet som fått ge titeln till antologin, hämtat från Nässlorna Blomma, slår Harry Martinsson fast att ”Av medelklass finns fyra slag, 1) med bildning och piano, 2) med bildning men utan piano, 3) utan bildning men med piano, 4) utan både bildning och piano.” Reinfeldts nya moderater ville vara en borgerlighet utan vare sig bildning eller piano.

I själva verket är kopplingen mellan kultursektorn och vänstern ett sentida fenomen. Så sent som 1982, under löntagarfondsstriden betraktades kulturvänstern fortfarande som ”alternativ” i förhållande till mainstreamkulturen. När Stikkan Andersson, ABBAS legendariske manager, arrangerade en protestgala mot löntagarfonderna på Gröna Lund arrangerade den alternativa musikrörelsen en motgala på Gärdet, under rubriken Rock mot SAF. Det var förvisso den alternativa musikrörelsens sista dödsryckning, redan 1975 hade den så kallade proggrörelsen kramats ihjäl av etablissemanget och dess företrädare sugits upp av den expanderande offentliga kultursektorn. Först i och med detta, som skedde under 70-talets andra hälft, börjar föreställningen om att kultur och vänsteråsikter hör ihop, få fäste i bredare kretsar.

Men nu är inte detta en bok om kulturvänstern, utan om borgerligheten. Borgerligheten, som fram till och med skiftet som ännu under 1960-talet betraktades, och betraktade sig själva som det kulturbärande skiktet. Inom såväl den radikala vänsterrörelse so, förknippas med årtalet 68 som inom socialdemokratin talades det under 1960-talet om den ”borgerliga hegemonin” som måste brytas. Detta gällde inte minst kulturlivet, som betraktades som en borgerlig bastion. Övertagandet av kulturlivet skedde således genom en medveten politisk strävan, där en radikal vänsterrörelse och en offensiv socialdemokrati. Frågan som intresserat mig är dock: varför mötte det så litet motstånd? Var det rentav så att borgerligheten själv övergav kulturen?

Att borgerlighetens förhållande till kulturlivet var komplicerat var tydligt. När jag 2012 fick idén till att göra en antologi om borgerligheten och kulturen var tanken att låta ett antal olika författare med skiftande bakgrunder belysa denna komplicerade relation, och kanske ge svar eller delar av svaret på frågan om huruvida det är borgerligheten som övergivit kulturen eller kulturen som övergivit borgerligheten. Den slutgiltiga uppställningen blev Therese Bohman, som skriver om den borgerliga romanen och medelklassens självförakt, Jens Liljestrand som skriver om Eyvind Johnson och den liberala modernismen, Anna Brodow som skriver om privata konstmecenater förr och nu, Torbjörn Elensky skriver om den borgerliga kulturpubliken, Henrik Nerlund om den borgerliga stadsplaneringen och Tobias Harding om borgerlig kulturpolitik under hundra år. Själv har jag bidragit med två kapitel, ett om bildning och bildningsideal och ett om borgerlighetens identitetskris.

Vad är borgerlighet? Ett av de första problem jag hade att ta ställning till när jag började med det här projektet var, vad som menas med borgerlighet? Jag uppfattade att det figurerade ett antal olika definitioner av begreppet som användes parallellt i det offentliga samtalet. För att göra resten av antologin begriplig föresatte jag mig att reda ut begreppen. Mina efterforskningar utmynnade i kapitlet ”borgerlig identitetskris”.

Jag identifierade fyra huvudsakliga definitioner av begreppet borgerlighet som används parallellt och om vartannat i den svenska offentligheten. Den äldsta definitionen handlar om en ren klassanalys och är i princip synonym med gamla tiders borgerskap. Det är alltså en ekonomiskt och socialt avgränsad grupp som förhåller sig till andra genom i huvudsak ekonomiska faktorer. Den andra definitionen jag identifierade var en slags kulturell borgerlighet, som kan härledas ur den första definitionen, men som i huvudsak handlar om yttre attribut och symboler: det är en borgerlighet som förknippas med vissa kläder, inredning, kultur- och umgängesvanor.

Det är denna typ av borgerlighet som många av de som enligt andra definitioner av begreppet brukar peka på när de hävdar att de inte vill betraktas som ”borgerliga”. När moderata ungdomsförbundets dåvarande ordförande Erik Bengtzboe häromåret skrev en debattartikel om att moderata ungdomsförbundet måste göra sig av med borgarstämpeln exemplifierade han denna med ”sjurättersmiddagar under kristallkronorna”.

Värt att notera i sammanhanget är att de som själva använder sig av beteckningen borgerlig inte brukar hänvisa till denna typ av symboler, utan istället använder sig av någon av de två sista definitionerna. Den tredje definitionen av borgerlighet, som är den gängse i media är den partipolitiska borgerligheten. Denna definition är tämligen ny, åtminstone i sin breda användning. Ännu på sjuttiotalet omnämndes de partier som vi idag kallar för borgerliga som de ”icke socialistiska partierna”. Inom journalistkåren och troligtvis även bland den breda allmänheten verkar det råda konsensus om vilka partier som utgör borgerligheten, det vill säga de partier som inte hör till det rödgröna blocket eller Sverigedemokraterna.

Parallellt med den partipolitiskt definierade borgerligheten finns en borgerlighet i form av en åsiktsgemenskap som inte nödvändigtvis har med partitillhörighet att göra. Det är personer med liberala, konservativa eller liberalkonservativa åsikter som upplever sig som tillhöriga en större helhet, borgerligheten. På så sätt blir borgerligheten ett samlingsbegrepp för liberaler och konservativa som inte är kopplat till partierna. I kölvattnet på den så kallade decemberöverenskommelsen kunde vi se hur det rentav bildades en spricka mellan denna åsiktsorienterade borgerlighet och den partipolitiska borgerligheten.

Dessa fyra definitioner av borgerlighet existerar således parallellt och används sida vid sida i dagligt tal. Även i antologin varken bildning eller piano förekommer flera olika definitioner. Det är framförallt på svenska och norska som denna problematik uppkommer, medan ordet borgerlig inte har samma ideologiska konnotationer på andra språk. Huruvida du är conservative eller inte på engelska är inte avhängigt om du är bourgeoisie. Förmodligen är det den starka svenska traditionen av klassröstning som möjliggjorde denna sammanblandning av begreppen, som åstadkommer sådan förvirring idag när klassbakgrund spelar allt mindre roll för vad man röstar på.

Går det då att tala om en borgerlig kultur? Historiskt var kulturlivet i huvudsak en angelägenhet för de bemedlade klasserna, först kyrka och aristokrati, och sedermera borgerskapet och industrialisterna. Visst fanns det en folklig kultur, hos landsbygdens befolkning, men det som vi idag betraktar som de sköna konsterna var huvudsakligen en angelägenhet för de mer välbeställda samhällsskikten. En av arbetarrörelsens viktigaste drivkrafter under de första årtiondena var att den kultur och den bildning som tidigare varit förbehållen borgerskapet och aristokratin nu skulle spridas till en större del av befolkningen. Det var tanken bakom studieförbund, studiecirklar och folkhögskolor. Borgerlighetens bildningsideal blev också arbetarrörelsens.

I essän Bildningsidealet spårar jag detta bildningsideals rötter tillbaka till antiken och fram till det 60-tal då det övergavs, först av arbetarrörelsen som gav sig in på ett kulturradikalt spår, och något årtionde senare av borgerligheten som under åttiotalet anslöt sig till en kulturrelativistisk och, skulle kanske vissa säga, postmodern kultursyn. Således gick Sverige från en situation med två politiska block som företrädde en likartad, traditionell kultursyn där bildningsidealet stod i fokus, till en situation där inget av de politiska blocken stod upp för den klassiska bildningen. Med 70-talets kulturpolitiska reformer försvinner bildningen från det politiska vokabuläret. Utbildningsreformerna från slutet av 60-talet till mitten av 80-talet rensade ut bildningstänkandet från skolundervisningen.

Valet stod nu mellan en kulturradikal vänster och en höger vars enda intresse för kulturlivet var det kommersiella. För de kulturradikala kulturutövarna var det en guldålder i och med att den offentliga finansieringen av kulturlivet expanderade. Kulturutövare med andra uppfattningar marginaliserades. I takt med att vänsterdominansen i kulturlivet har ökat tycks också intresset för kultur inom borgerligheten ha minskat, varför föreställningen om att kulturen måste vara vänster riskerar att bli en självuppfyllande profetia.

En marxist skulle kunna hävda att borgerligheten och kulturen gick skilda vägar när den expanderande offentliga kultursektorn gjorde kulturlivet oberoende av privat finansiering, samtidigt som högskattesamhället, som inträdde från slutet av 60-talet, gjorde det svårare för privata intressenter att finansiera kultur.

En annan förklaring skulle kunna ligga i skillnader i kultursyn och kulturradikalismens dominerande ställning under efterkrigstiden. Man skulle schablonmässigt kunna tala om tre grundläggande förhållningssätt till konstens och kulturens ställning i samhället. Jag har valt att kalla dem för kulturkonservatism, kulturradikalism och den romantiska kultursynen. Med kulturkonservatism menar jag en uppfattning som hävdar att konstens uppgift är att befästa och föra vidare rådande normer och värderingar i ett samhälle, medan kulturradikalism syftar till att förändra normerna och värderingarna i ett samhälle, att bana väg för ett nytt samhälle, ja rentav en ny människa. Den romantiska kultursynen slutligen är den som brukar sammanfattas med den franske poeten Theophile Gautiers ord ”konst för konstens skull”. Enligt den romantiska kultursynen, som dyker upp runt sekelskiftet 1800 har konsten ett egenvärde. Det är också i och med detta som idén om det konstnärliga geniet uppstår.

Under efterkrigstiden har det kulturkonservativa förhållningssättet, som längre tillbaks var det dominerande, kommit att bli allt mer marginaliserat, medan kulturradikalismen flyttat fram sina positioner. Då kulturradikalismen är mer kompatibel med de politiska ideologier som syftar till en genomgripande omstöpning av samhället har dessa politiska strömningar successivt fått större inflytande över kulturlivet. Politiska liberaler och konservativa har samtidigt retirerat till att förfäkta den romantiska ståndpunkten om konst för konstens egen skulle, men samtidigt genom sin förlorade kontakt med kulturlivet saknande en egen uppfattning om vad konsten skall vara bra för.

Problemet med idén om konstens egenvärde är att den som förfäktar den utan att ha en egen uppfattning om det konstnärliga är att man har lite att sätta emot offensiva kulturradikaler som inte drar sig för att försvara politiseringen av kulturlivet med slagord om konstens frihet. När borgerliga politiker och debattörer protesterar mot att offentliga kulturpengar används till att finansiera politisk propaganda brukar just motargumentet om konstens egenvärde dyka upp, trots att det rör sig om två olika saker.

Den traditionellt borgerliga synen på konstens och kulturens roll i samhället är just att den finns till för individen och det civila samhället. Såväl liberaler som konservativa brukar vilja att politiken skall hålla sig borta från kulturlivet. Under den borgerliga eran, det vill säga från början av 1800-talet och fram till det andra världskriget, kan man säga att den offentliga politiken på kulturområdet (även socialdemokraternas) präglades av en kulturkonservativ grundsyn, med tyngdpunkten på stora institutioner och kulturarv, medan den privata kulturkonsumtionen mer präglades av den romantiska uppfattningen om konst för konstens egen skull.

Den borgerliga kulturen utövades i viss utsträckning vid de stora institutionerna, teatrarna, museerna och operorna, men framförallt utövades den i hemmet. Det är där pianot kommer in i bilden. I en god borgerlig uppfostran ingick att kunna spela ett instrument, och pianot var det borgerligaste av alla instrument, just för att det är en möbel som inte går att flytta utan vidare. Det borgerliga hemmet möblerades kring pianot och biblioteket.

Dagens borgerlighet, eller medelklass som den kallar sig idag, skyr både bildningen och pianot. Flera bekanta har vittnat om att de har blivit ombedda av mäklare att ställa undan böcker inför lägenhetsvisningar, eftersom en mångfald av böcker anses dra ned värdet på lägenheten. Samtidigt ser vi på blocket hur pianon, en gång i världen värda en smärre förmögenhet, bortskänkes mot avhämtning. Den bildade borgerlighetens statussymboler tycks ha förlorat sin glans.