De första som upptäcker att våldsmonopolet är satt ur spel är de kriminella. Därför är illusionen av ett fungerande våldsmonopol livsfarlig. I ett sådant samhälle är det de hederliga och rättfärdiga som drar det kortaste strået.
Våldsmonopolet är farligt. Det är hela dess syfte. Det är statens yttersta maktmedel, att bruka och missbruka mot de egna medborgarna. Våldsmonopolet bygger på den för den mänskliga naturen främmande idén att överlåta den yttersta formen av problemlösning, våld, till främlingar. I de flesta samhällen genom historien har dock inte makten förlänats våldsmonopolet av medborgarna utan tillägnat sig det genom just, våld.
I den lilla historiska parantes som våra västerländska, demokratiska, marknadsliberala rättsstater utgör har dock våldsmonopolet för det mesta tjänat oss väl. Till och med vi som någon gång fått huka under vinande batongslag och kasta oss undan för framstörtande polishästar känner oss nog på det hela taget mer trygga än otrygga på grund av våldsmonopolet.
Tack vare det behöver vi inte, ännu, bygga murar runt våra hus, såsom man gör i stora delar av världen. Tack vare våldsmonopolet behöver vi inte, ännu, anlita privata vakter till våra hem. Tack vare våldsmonopolet kan vi följa ett spontant infall och promenera hem genom natten efter en krogkväll istället för att ta en taxi.
Men våldsmonopolets tillskyndare måste alltid ha i åtanke att det är ett tveeggat vapen. En våldsapparat som kontrolleras av medborgarna i syfte att skydda dem från varandra kan lätt vridas om till en våldsapparat som skyddar makten från medborgarna. Det är trots allt det vanligaste förhållandet genom mänsklighetens långa historia.
Det finns dock någonting som är betydligt farligare än ett våldsmonopol, och det är illusionen av ett våldsmonopol. Illusionen av ett våldsmonopol uppstår i ett samhälle där lag och ordning tidigare rått och där samhällets institutioner skenbart är desamma, samtidigt som den exekutiva förmågan stegvis rustats ned, utan att någon egentlig debatt har förekommit, varför nedrustningen gått de flesta medborgare förbi.
Den svenska staten tycks idag inte kapabel att garantera medborgarnas trygghet och säkerhet. I många fall har de myndigheter som är satta att göra detta rentav kastat in handduken, eftersom de inte längre har förutsättningar att göra sitt jobb.
Jag minns förre ÖB:s ord om att den svenska försvarsmakten, i framtiden när väl nuvarande försvarsbeslut är uppfyllt, endast kommer att kunna försvara en enda punkt i Sverige från angrepp, och högst i en vecka.
Jag läser med fasa vittnesmålen från poliser som tappat kontrollen över de 800 kriminella marockaner som olovligen vistas i landet och dagligen misshandlar människor och antastar kvinnor på Sergels torg, mitt i Stockholm, några tiotal meter från regeringskansliet och statsministerns kontor.
Jag läser om offentliga miljöer, bibliotek, badhus och skolor där våldet tillåts triumfera. Om hela stadsdelar där polisen medger att de inte längre har kontroll. Vi läser om utredningar som läggs ned trots goda signalement och vittnesmål.
Jag läser om markägare som får sin mark ockuperad utan att myndigheterna agerar på ett år.
Jag läser om boende i glesbygden som får sina fordon och jordbruksmaskiner stulna, gång på gång, utan att ordningsmakten griper in, vilket till sist leder till att de tar lagen i egna händer och utövar egen rättsskipning, såsom hände i Ljungby häromåret.
Jag läser om förövare till grova brott, som gruppvåldtäkter, som döms till löjligt låga straff på grund av att de ljugit om sin ålder och som snart är på fri fot igen.
De allra flesta av oss vill fortfarande tro att våldsmonopolet fungerar. Att polisen kommer att dyka upp när vi ringer. Att gärningsmannen kommer att gripas och lagföras om det finns vittnesmål och signalement. Att det fortfarande är tryggare att vandra runt i Stockholm än i Birmingham eller Marseille.
Illusionen av ett våldsmonopol är livsfarlig eftersom den innebär att alla hederliga människor fortsätter att agera enligt våldsmonopolets spelregler, medan de som förväntas upprätthålla det och i ännu högre grad de kriminella vet att dessa regler är satta ur spel.
Det som verkligen oroar mig är vad som händer när en kritisk massa av allmänheten slutar att tro på våldsmonopolet.