På spaning efter världen av igår

Jag och konstnärinnan vaknade sent, som sig bör på årets första dag. Vi hade rest till Wien delvis för att man någon gång bör fira nyår i det gamla Europas huvudstad, dels för att ingen av oss varit här tidigare. Det rörde sig för oss båda om ett slags historisk och kulturell vallfart, på spaning efter världen av igår om man så vill. Trots att vi bokat resan långt i förväg hade vi inte bokat någon restaurang för nyårsmiddagen, ett misstag som uppenbarade oss dagarna innan avresan. Jag kontaktade ett antal restauranger men det var fullbokat överallt, så vi bestämde oss för att försöka lösa problemet på plats. Även på plats visade det sig vara svårt, hotellpersonalen var inte mycket till hjälp, så vi gav oss ut i nyårsatten på vinst och förlust, glada i hågen och med cigarrer på fickan.

Stämningen i centrala Wien liknade ingenting jag upplevt någon annanstans på nyår och då har jag firat i såväl Paris som Budapest. Det är uppenbart att det är Wien som är Europas nyårshuvudstad Allt i den här staden tycks kretsa kring Silvester, som de kallar det. Det ordnas ett antal uppstyrda frackbaler och galamiddagar i de pampiga palatsen, för den som är beredd att lägga ett antal tusenlappar på sådant. Någon gång skulle jag vilja göra det. Vid sidan av balerna finns dessutom alla nyårskonserter, inte bara den som sänds i SVT på nyårsdagen utan en uppsjö andra. Men även resten av staden är en enda stor nyårsfest. Gator och torg är fulla av uppsluppna människor som dricker champagne och glühwein, som serveras överallt, i grismuggar. Jag har inte ännu förstått vad kopplingen mellan Wien och grisar är, men grisar säljs överallt som souvernierer.

På torgen hålls gratiskonserter och människor i alla åldrar dansar på gatorna. De som inte sitter på restaurangerna äter från de många matstånden som inte alls är lika sunkiga som sina motsvarigheter på svenska gatufestivaler. Överhuvudtaget är stämningen öppenhjärtlig och god.

En viss sordin lades dock på atmosfären av det terrorhot som numera allestädes vilar över Europa. Att slå till mot folkfesten i Wien vore inte en alldeles långsökt tanke för civilisationens fiender och det var nog inte bara jag och Konstnärinnan som tänkte på detta när vi armbågade oss fram bland glada och nyårsfirande människor.

Polisnärvaron var visserligen hög, respektingivande österrikiska konstaplar i massiva skyddsvästar och med skräckinjagande automatvapen stod i klungor i gathörnen och bidrog samtidigt till en känsla av trygghet och en obehaglig påminnelse om terrorhotets realitet. Tryggheten dessa polismän kan bidra med är förmodligen också en chimär: om någon av alla dessa tiotusentals som trängdes på gatorna runt Stefanskatedralen hade haft med sig en splitterbomb i sin ryggsäck hade de inte kunnat göra något för att förhindra att den detonerades. Under kvällen kom rapporter om terrorhot i Bryssel och i München, i den senare staden hade det officiella fyrverkeriet fått avblåsas på grund av hotbilden. Något dåd inträffade emellertid inte i någon nyårsfirande storstad och vi kunde med en lättnadens suck avsluta det miserabla 2015 utan ännu ett blodbad.

Restaurangerna var fyllda till bristningsgränsen men jag och Konstnärinnan lyckades ändå tränga oss in på en Ungersk sylta, vilket var ett lyckokast för mig eftersom jag är mycket förtjust i det ungerska köket. Därefter begav vi oss till en ”american bar” för att fira in det nya året Ett antal utskänkningsställen i Wien betecknar sig själva som just ”american bar”, varav flera har gjort det sedan tidigt 1900-tal. Först ut var förmodligen Loos American Bar från 1908, uppkallad efter arkitekten Adolf Loos. Gemensamt för de amerikanska baerna i Wien tycks vara den genomgående mörka träinredningen i art decostil och den mycket dämpade belysningen, som i varje enskilt fall varit så dämpad av vi när vi närmat oss från utsidan trott att det varit stängt på grund av mörkret.

Baren vi hamnade på rymde en salig blandning av turister och wienare, uppklädda och nedklädda. Stämningen var hög. Vi fick plats i den yttre delen av baren där rökning var tillåten, vilket kom väl till pass eftersom vi var försedda med cigarrer. Runt tolvslaget utbröt ett kortvarigt gemensamt firande som involverade alla i baren, inklusive personalen som gick runt och skålade med alla, sedan återgick alla sällskap till sitt. När vi sent omsider vandrade tillbaka till hotellet föll ett lätt snöfall, precis såsom man föreställer sig att det skall göra i Wien på nyårsnatten.

Det var dock inte de amerikanska barerna, hur trevliga de än må vara, som dragit oss till Wien. Det var konsten och ruinerna efter det Europa som var och som hade kunnat vara. Jag skriver ruiner, inte för att byggnaderna bombats sönder såsom de gjorts i många av den forna Europeiska högkulturens metropoler, eller rivits av modernismens vandaler såsom skett i Stockholm, utan för att de står där som tomma skal, berövade den kultur som utgjorde förutsättningen för deras tillblivelse.

En väninna till mig beskrev en gång var samtida kultur som ett parasiterande kräftdjur som krupit in i skalet på en större och mycket mer sofistikerad civilisation som funnits här strax före oss. Sällan har den känslan varit så stark som här i Wien. När jag vandrar genom Habsburgarnas palatser tänker jag på vad det gamla Europas härskare som med sina underbett stirrar ned på mig från de mörknande porträtten skulle ha tyckt om de horder av turister som numera svärmar under deras kristallkronor, utan att ens försöka uppbåda den minsta tillstymmelse till värdighet.

Vi har sedan flera generationer fostrats till ett betrakta dessa kristallkronor, symboler för det samhälle som Stefan Zweig beskrev som ”världen av igår”, med avsmak. Vi har lärt oss att se dem som uttryck för en orättfärdig och aristokratisk era, vars ideal var rakt motsatta den demokratiska anda som vi berömmer oss om idag. I någon mån är detta givetvis korrekt. Samtidigt var den epok som inleddes med Wienkongressen 1815 och slutade med den stora katastrofen 1914 den kanske mest lyckosamma i västerlandets historia. Det var en epok av frihet och framsteg på snart sagt alla områden: kulturellt, vetenskapligt, socialt och ekonomiskt. Men bilden är inte entydig: å ena sidan knöts Europas folk och länder närmre varandra och en europeisk identitet började ta form, å andra sidan präglades tiden av nationalstaternas konsolidering och nationalistiska rörelser som under det nästkommande seklet skulle ta sig fasansfulla uttryck. Å ena sidan avskaffades slaveriet i Förenta Staterna, å andra sidan inleddes mot slutet av epoken under några årtionden det skamliga äventyr som brukar betecknas som imperialismen, då ett flertal av Europas stater tävlade om att lägga framförallt Afrika under sig, vilket inte minst i de belgiska kolonierna fick hårresande resultat. Men med kolonialismen föddes också dess motrörelse: det var inom kolonialmakterna som det motstånd föddes som inom några årtionden ledde till dess avskaffande.

Värt att tänka på detta sammanhang är att den centraleuropeiska stormakten under perioden: Österrike-Ungern, inte deltog i denna kapplöpning om Afrika. Den var istället en angelägenhet för det unga kejsardömet Tyskland, pyttestaten Belgien med dess märkliga stormaktsambitioner, sjömakten Storbritannien, vars imperialistiska ambitioner växte till sig snarast som en konsekvens av dess säkerhetspolitiska ambitioner än som ett mål i sig, och det unga postrevolutionära kejsardömet Frankrike.

Perioden 1815-1914 var också en av de fredligaste perioderna i Europas historia. I och med den ordning som fastslagits i Wien efter Napoleonkrigens slut kunde den krigshärjade kontinenten börja läka och rikta sin energi mot sådant som leder mänskligheten framåt konst och kultur, teknik, vetenskap och handel. Ingen har beskrivit denna långa period av fred och trygghet så innerligt som Zweig, visserligen i et något romantiserande skimmer, vilket är förklarligt med tanke på att han blickade tillbaka mot en värld som inte längre fanns.

Det verkar som om känslan av fred och trygghet har en destruktiv inverkan på människor och samhällen. När vi börjar att ta de grundläggande förutsättningarna för vår kultur och civilisation för givna tenderar vi att fatta beslut som undergräver dessa. I Sverige har vi varit särskilt benägna att göra just detta. Det är inte för inte som våra nordiska grannländer, i kulturellt hänseende så lika oss men med sentida erfarenhet av krig och ockupation, har en helt väsensskild syn på säkerhetspolitik jämfört med de från obehag förskonade svenskarna. Det är som om känslan av trygghet i sig gör att tryggheten blir någonting föraktligt. På motsvarande sätt har den svenska kulturen tagits för given, så till den milda grad att det numera anses come il faut i det kulturella och politiska etablissemanget att påstå att en sådan kultur överhuvudtaget inte existerar. Dagens politiska och kulturella etablissemang påminner såtillvida inte så litet om alla de stjärnögda som hyllade kriget och applåderade när de unga männen reste iväg till fronten 1914, i vad som skulle var ett kortvarigt och ärorikt krigsföretag, ett litet upptåg för att bryta tristessen.

Den paneuropeiska kultur som växte fram under habsburgarnas storhetstid med centrum i Österrike-Ungern är en av de främsta kulturella epokerna i den västerländska historien, i konkurrens möjligen med den kristna medeltida civilisationen. Det var ur denna långa fredsperiod som allt det vi hyllar idag växte fram: den moderna naturvetenskapen, de moderna politiska ideologierna, den konstnärliga modernismen, iden om de universella mänskliga rättigheterna, den moderna demokratin och så vidare. Likväl är det symbolerna för denna blomstringsperiod som dagens liberaler och socialister attackerar med mest frustande frenesi.

Mest ohederlig är nog tendensen att vilja beskylla den ordning som rådde fram till det första världskriget för det elände som skulle komma därefter. Nazismen, fascismen och kommunismen var radikala motståndare mot 1800-talets ordning. Det var ideologier som syftade till att bokstavligen störta det gamla i gruset och skapa en ny och väsensskild ordning, en ny människa. Det är 1900-talets ideologier som bör ställas inför skranket när det skall hållas rättarting, inte det högstående och blomstrande 1800-talet.

Ingenstans blir kontrasterna mellan det nya och det gamla så påtagligt som här i Wien. Det var här som sultanens härskaror hölls stångna under större delen av 1500- och 1600-talet för att 1683 slutgiltigt slås tillbaka. Om det inte hade lyckats hade förmodligen vår uppfattning om vad om är Europa sett fundamentalt annorlunda ut. Då hade inte bara det gamla Bysans inkorporerats i en östligt, turkisk och islamisk kultursfär, utan även större delen av Central- och Östeuropa. Ungern, Bulgarien, Rumänien och Balkan.

Det var här i Wien som den Österrikiska ekonomiska skolan växte fram, vilket skulle få avgörande konsekvenser för den senare liberalismens teoribildning. Det var här Sigmund Freud utvecklade sina teorier om det mänskliga psyket och det var här Ludwig Wittgenstein utvecklade den analytiska filosofin. Det var också här den unge Adolf Hitler hankade sig fram som målare och svår att återvända som hämnare, något han också gjorde 1938 när han från balustraden på Neu Burg proklamerade anschluss, den förnedrande anslutningen av den forna stormakten Österrike till det Tredje riket.

Idag är Wien en modern europeisk huvudstad, på många sätt lik andra västeuropeiska städer. Skillnaden mot Budapest, bara någon timmas resa härifrån, är påtaglig. Det är som om årtiondena av kommunistiskt skräckvälde fryste den ungerska kulturen så att den motstod tidens tand på ett sätt som den inte förmådde göra i väst. Kanske är det så att det kommunistiska förtrycket, inte mint på det kulturella området, gjorde att befolkningen i Ungern, Polen och Tjeckien kom att värdera sitt kulturella arv på ett sätt som befolkningen i det efterkrigstida Österrike aldrig behövde göra. I Ungern tycks arvet från det gamla Habsburgska väldet mer levande än i Österrike, samtidigt som man brottas med en aggressiv nationalistisk rörelse som är dess raka motsats, och som intressant nog snarare har blickarna riktade mot den turkiska kultursfären än mot väst och norr.

Att gå på konstmuseum i Wien är något annat än i det tillrättalagda Sverige. På nyårsafton besökte Konstärinnan och jag Kunsthistorische Museum och besåg de imponerande samlingarna av måleri. Framförallt Bruegelrummet var storartat men där fanns mång andra höjdpunkter, som Caravaggio. Målerisamlingarna tog dessvärre så mycket tid i anspråk att vi fick hasta genom de antika samlingarna innan stängningsdags. Inte minst grämde det mig att inte hinna ge den egyptiska avdelningen tillräckligt mycket uppmärksamhet.

På nyårsdagen besökte i Albertina, som är inrymt i en av flyglarna till det gamla Habsburgska kejsarpalatset Hofburg. Där pågår för tillfället ett flertal intressanta utställningar. Den intressantaste handlade om det romantiska måleriet och kontrasterade den katolska romantiken, med dess fokalpunkt i Wien och filial i Rom, med den nordliga protestantiska romantiken, i Dresden och Berlin, med Caspar David Friedrich och Friedrich Schinckel som främsta företrädare. Det var roligt att få återse segelbåtsmålningen som jag har i uppförstorad kopia på hedersplats i vardagsrummet. Varje gång jag ser den i original slås jag av hur liten den är.

En stor utställning om Edward Munch var också i högsta grad sevärd, även om jag sett det mesta tidigare på Munchmuseet i Oslo. Precis som romantikutställningen var den befriad från ideologiska pekpinnar av det slag som man alltid utsätts för på svenska utställningar.

Den största publikdragaren var också den ointressantaste: en utställning med impressionister och kubister, där Monet och Picasso var dragplåstren. Där fick man sannskyldigt armbåga sig fram. Det har alltid förvånat mig, att den modernistiska indoktrineringen varit så framgångsrik att dessa utställningar ständigt lockar fler besökare än sådana som den om romantiken. Jag erinrar mig en vän som skulle förklara för mig varför han föredrog modernistisk konst framför äldre måleri:

”Jag tittar hellre på en röd fyrkant på en duk än på tjocka tanter på moln!”

När jag frågade vad han fick ut av att titta på en röd fyrkant på en duk blev han dock svarslös. Det intressanta med uttalandet är dock den raljanta beskrivningen av äldre måleri som ”tjocka tanter på moln” (en förvisso inte helt inadekvat skildring av fjompigt rokokomåleri). Vi har i generationer skolats i att betrakta de estetiska uttrycken för den civilisation som föregick modernismen som förlegade, fåniga och bakåtsträvande, medan den modernistiska konsten, förvisso adekvat i sin tid upphöjts på grund av att den ansågs ”framåtblickande”, ignorerande det faktum att det var bland modernisterna, inte klassicisterna som anhängarna av totalitära ideologier var legio.

Men även om Wien i många avseenden känns som ett museum över världen av igår är det befriande att det inte tycks vara lika skambelagt att uppskatta den äldre tidens konst och arkitektur här som i Sverige. Wien är kanske ett museum, men ett vackert sådant som inte skäms över sitt förflutna.