RYTTARINNAN
När Ryttarinnan rider
mår hon som allra bäst,
lätt som de små sylfider
svävar hon fram till häst
emellan gröna hagar
där kor och hästar går,
med vindarna som jagar
varann i hennes hår.
När Ryttarinnan rider
förändras hennes kropp:
rak som ett järnspett skrider
hon så snart hon sitter opp.
Så stolt och rak i sadeln
på hästen, hennes vän,
som fordom krigaradeln
red ut till drabbningen.
När Ryttarinnan rider
där vilda blommor står
en fläkt från flydda tider
drar genom hennes hår.
Hon blir till en prinsessa
av outgrundlig ätt
med nyfunnen grandezza
och vederbörligt sätt.
När Ryttarinnan rider
på hästen mår hon bra
och inga våndor svider
i själen en sån dag.
Långt borta är fabriken
där hon sin utkomst får.
Nu rider hon till riken
blott Ryttarinnan når.
När Ryttarinnan vilar
sitt huvud mot min arm
och iskallt höstregn strilar
mot fönsterrutans karm
då flyktar hennes tankar
i drömmen från vår säng
till hästarna som vankar
på en blommig sommaräng.
När Ryttarinnan drömmer,
en natt då åskan går,
så händer det hon glömmer
det oväder som rår
för solens varma strålar
som silas mellan blad
på hennes ystra fålar
bland trädens kolonnad.
När Ryttarinnan vaknar
en vintermorgon kall
är det då mig hon saknar?
Nej, hästen i sitt stall!
Hon hastar ut till henne
som tuggar halm och hö
och kvarlämnad blir denne
trubadur förutan mö.
När Ryttarinnan sadlar
sin häst, så soligt blond
så är det som de adlar
varann i samförstånd.
Där nyss en sängvarm kvinna
försvann i stallet in
syns nu en ryttarinna
med rosor på sitt skinn.
Lars Anders Johansson
Applåder! Visslingar! På scenen uppkastade blomster! Hurrarop!
Stengård: Undertecknad bugar och skrapar blygt med foten.
Ja tyckte den va fin, bara så att du vet
Issa: tack så mycket!
Tema Swift?