Biff Strindberg och det normandiska hålet.

När jag nyligen dinerade hemma hos en kamrat och blev bjuden på biff Strindberg introducerades jag likväl av densamme (kamraten alltså, inte Strindberg) till ett fenomen kallat det normandiska hålet. Mer om denna utmärkta företeelse senare, först (om vi ska följa turordningen vid middagen) biff Strindberg. Förrätten bestod av sallad och getost varför jag finner det motiverat att direkt skildra huvudrätten.

August Strindbergs person har ju blivit föremål för en långtgående kultförklaring som inte riktigt korresponderar med det intresse hans verk röner hos en bredare allmänhet. Vilket förstås är synd. Hursomhelst så har den långt drivna mystifieringen av Strindbergs person bidragit till att många av oss vet en hel del, eller åtminstone tror sig veta en hel del om hurdan Strindberg var och hur han levde sitt liv. Ett av dessa allmänt kända faktum är att han var en man av bestämda åsikter på de flesta områden, så även det kulinariska fältet.

Strindberg lagade sällan maten själv men hade mycket bestämda åsikter om hur den skulle tillredas. Biffanrättningen som bär hans namn hittades 1959 på en restaurang i Frankfurt av Operakällarens Werner Vögeli och introducerades i Sverige 1961. På Strindbergs tid gjordes biffen på oxfilé men på operakällaren valde man det mer praktiska alternativet att ta en väl hängd och putsad skiva ur biffraden. Biff Strindberg kan i korthet beskrivas som biff bestruken med dijonsenap och panerad med röd lök.

Efter att denna tämligen mastiga huvudrätt intagits presenterades jag av min kamrat, som tillbringat en längre tid i Frankrike, för det normandiska hålet, som alltså inte är ett vulgärt öknamn på någon fransk utbytesstudent. Hålet ifråga är nämligen det extra utrymme som bildas i magen om man tar sig ett litet glas på maten för att således bereda utrymme för desserten – det vill säga ungefär samma syfte som vi i Sverige använder snapsen (när vi inte använder den för att supa oss redlösa förstås) eller italienarna tar sin grappa. Vadan då det normandiska ledet i begreppet?

Jo, den lämpligaste digesten kommer nämligen från Normandie och stavas calvados. På systembolaget finns en rad fördelaktiga sorter, varför inte en Calvados du Pays d'Auge eller den lite vassare Boulard .

Evert Taube lär ha varit en stor älskare av calvados och ville gärna ha smultron till, finsmakare som han var, även mitt i vintern, vilket beredde personalen på Operakällaren en hel del problem. Det berättas att man vid ett tillfälle, just mitt i vintern, på något sätt lyckades uppbringa jordgubbar istället, vilket i alla fall till hälften ska ha blidkat den kräsne poeten.

Några smultron till calvadosen blev det inte, trots att det börjar bli säsong, men vi kompenserade denna brist med att fylla våra nyvunna normandiska hål med dessert.