Häromdagen när jag cyklade till jobbet såg jag en fotgängare lappa till en cyklist med sin portfölj, ganska hårt. Cyklisten ryckte till men cyklade vidare. Det hade dock kunnat gå illa om han skulle ha tappat balansen och ramlat i gatan. På pakethållaren hade han dessutom en barnstol, förvisso tom, men det kan inte våldsverkaren ha uppmärksammat innan han svingade portföljen. Vad var det då som cyklisten hade gjort som föranledde denna orimliga våldsyttring i morgontrafiken? Han hade cyklat mot rött över ett övergångsställe. Alla fotgängare hade redan passerat och cyklisten passerade bakom den, utan fara för någon. Detta harmlösa trafikregelbrott upprörde emellertid en av fotgängarna till den milda grad att han tyckte att det motiverade ett betydligt värre brott i form av misshandel.
Den här typen av paragrafrytteri kan man iaktta ofta i just trafiken, där någons vrede över andras regelbrott får dem att begå ännu värre brott själva. Du är som trafikant skyldig att agera på ett sådant sätt att du inte utsätter dig själv eller andra för fara. Om du ser någon begå ett trafikbrott skall du inte agera polis, domare och verkställare av straffet utan agera så att trafiken flyter på så smidigt som möjligt och risken för olyckor minimeras. Ser du en cyklist som cyklar mot rött skall du inte försöka genskjuta denne för att straffa vederbörande, än mindre misshandla honom med din portfölj. Släpp förbi, även om personen ifråga gör fel.
På samma sätt är det idiotiskt att demonstrativt ligga och trycka på hastighetsbegränsningen i omkörningsfältet på motorvägen för att hindra fortkörare att komma förbi. Det är inte din uppgift som bilförare att se till att andra trafikanter håller sig till hastighetsbegränsningen. Dyker en fartdåre upp bakom dig, kör åt sidan och släpp förbi. Du skapar större trafikfara genom att dämma upp trafiken, med frustration och hetsiga omkörningar (på höger sida) som följd.
Målet för samtliga trafikanter borde vara att få trafiken att flyta så smidigt och friktionsfritt som möjligt. Det tjänar alla på i längden, även om det innebär att du någon gång får stanna för att släppa förbi en cyklist fastän du egentligen hade företräde, eller att du som fotgängare stannar för bilar fastän du egentligen har rätt att kliva rakt ut i övergångsstället. Magkänsla och en skopa folkvett brukar leda en rätt i dessa situationer.
Hindret består i att så många tycks lägga någon form av personlig prestige i att hävda sin rätt i olika trafiksituationer. Som om det vore en kränkning att låta en annan trafikant passera fastän du egentligen hade rätt. Men saken är ju den att du har ingen aning om varför en viss bilförare har så bråttom, kanske är de på väg till BB (för att ta det mest uttjatade exemplet) eller är sen till ett flyg. Tänk vad mycket trevligare vår vardag skulle vara om samtliga trafikanter istället för att halsstarrigt hävda sin rätt istället satte en ära i att få trafiken att flyta så smidigt som möjligt, för samtliga trafikslag.
Alla anser sig vara bättre trafikanter än snittet. Det är skillnad på bakomvarande som kan komma fram snabbare och de som bara vill hålla kortare säkerhetsavstånd än en själv till framförvarande bil. Mycket av köbildningar beror på bilister först hetsar på med korta avstånd, tills någon framför bromsar och de bakom då måste bromsa mer för varje bil när avstånden är korta.
Hej.
Kan inte beteendet bottna i känslan att om jag följer reglerna när andra till synes kan ignorera dem utan negativ konsekvens så känner jag att jag lurats på en potentiell fördel?
Skalan, graden eller om man så vill arten är underordnad själva den mentala responsen: kan själv i mitt yrke åse hur både elever, föräldrar, kollegor och skolpolitiker förstör möjligheterna för andra om de uppfattar andras framgång som hot mot sin egen, särskilt om den framgångsrike hittat ett sätt att generera samma resultat med allmänt tillgängliga resurser och metoder.
Just trafikbeteende är extra kul: i Malmö finns en tungt trafikerad cykelkorsning. Dagligen ställer bägge sidor upp fyra-fem i bredd för att fastna i en bröt mitt i gatan. Samma tid, samma plats, samma människor, samma beteende, samma effekt. Att då leda cykeln på övergångsstället och sedan rulla iväg efter att ha passerat bröten ger mig en bra start på dagen.
Ser fram emot fler trafikbetraktelser.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, lärare
Det här med avstånd till bilen framför som Gurkburken skriver om är ju lite intressant och passar in i denna diskussion. En bilförare som ligger alldeles för nära mig trots att jag håller hastigheten och att omkörningsmöjlighet finns utsätter ju inte bara sig själv för fara utan även mig. Det som rekommenderas i denna situation är att jag ökar avståndet till framförvarande bil så att jag kan bromsa mer försiktigt och därigenom minskar risken att bakomvarande bil kör in i mig.
Jag förstår att många anser att detta verkligen är att anpassa sig och ge efter för de som struntar (medvetet eller inte) i att följa trafikreglerna och köra säkert. Fast å andra sidan torde ju den stressade föraren bakom med trolig bokstavskombinationsdiagnos blir ännu mer frustrerad av detta så kanske den rekommendationen inte är så tokig trots allt.
Och sen har vi den besläktade och oerhört frustrerande situationen när två filer skall bli en längre fram på grund av vägarbete. Folk har en tendens att ängsligt lämna den upphörande filen alldeles för tidigt, så att den blir tom flera hundra meter innan den behöver vara det. Men den som har vett att ändå försöka köra där blir ofelbart stoppad av någon ”rättvisans riddare” – företrädesvis en lastbilschaufför, trots att yrkesförare borde veta bättre – som kör ut och lägger sig till hälften i vardera filen för att blockera och hindra att man ”tränger” sig.
Trafikverkets rekommendation att man i sådana lägen skall köra ända fram i båda filerna och tillämpa vävning längst fram, därför att allt flyter så mycket smidigare då, när utrymmet utnyttjas optimalt, den tycks de flesta vara sorgligt omedvetna om. Kanske rentav dags för en informationskampanj på det temat från sagda verk?