Frihetsmaskinen

Häromveckan var jag på ett seminarium om stadsutveckling. Som vanligt på dessa tillställningar rådde en rörande konsensus kring behovet av nya bostäder, av förtätning och av snabbare tillståndsprocesser. Det är märkligt det där, när branschfolk, intresseorganisationer och politiker av alla färger träffas så är de alltid så rörande överens, men när det kommer till konkret handling händer ytterst lite.

Att de inblandade parterna är överens om att det behöver byggas fler bostäder är naturligtvis positivt. Mer bekymmersamt är att de också tycks vara överens om att de som bor i dessa nya bostäder inte skall ha rätt att välja hur de skall transportera sig. Att privatbilismen är någonting ont är nämligen ett axiom som alla dessa diskussioner utgår ifrån, trots att medborgarna verkar tycka annorlunda.

Det påstås exempelvis ofta att färre och färre skaffar bil. Det är inte sant, tvärtom ökar bilägandet, både i absoluta tal och per capita. Sant är dock att varje enskild bil rullar färre mil om året, men det beror dels på att många familjer väljer att skaffa flera bilar, dels att man föredrar att välja trafikslag efter sammanhang. När Boverket frågade allmänheten om vad som var viktigast när de letade ny bostad kom egen parkeringsplats högt upp bland svaren. Det är uppgifter som sällan lyfts fram i den offentliga debatten, där anti-billobbyn länge dominerat.

Först en brasklapp: en som läst den här bloggen länge vet att jag är en varm vän av kollektivtrafik, åtminstone spårbunden sådan. Jag älskar att åka tåg, även om min relation till SJ är en smula ansträngd efter många år som pendlare. Jag är också mycket bekymrad över hur det Europeiska järnvägsnätet slitits samman av nationella tågbolag som gjort det närmast omöjligt att resa som en gentleman genom Europa. Det är i nio fall av tio både enklare och billigare att resa med flyg till vilken destination som helst på kontinenten. I förekommande fall är det både billigare och enklare att ta egen bil ned i Europa. Det är synd ur många aspekter.

Jag är också en varm vän av tunnelbanan som så effektivt och diskret forslar tiotusentals människor dagligen under jord. Det är en i särklass mest effektiva transportformen i en storstad och den förfular stadsmiljön minimalt. Av sistnämnda anledning gillar jag också när trafikleder grävs ned under jord, så att biltrafiken stör så lite som möjligt. De stora trafiklederna genom city, som Centralbron mellan Gamla stan och Riddarholmen i Stockholm, är som blödande sår i stadsbilden.

Jag är också en hängiven fotgängare och cyklist som föredrar att promenera framför att åka buss eller tunnelbana vid de tillfällen då det är praktiskt möjligt och jag cyklar till och från jobbet under årets isfria månader. Jag tycker att det är utmärkt att cykelbanenätet byggs ut och jag önskade att fler cyklade till jobbet, både för sin egen hälsas skull och för miljöns.

Med allt detta sagt vill jag komma fram till min poäng: det är inte privatbilismen som är problemet och det är inte politikernas uppgift att tvinga folk at sluta äga och köra bil. De som väljer att skaffa bil gör det av rationella skäl, det är förenat med kostnader och en del krångel, likväl väljer folk att göra det. När politiker talar om ”parkeringsnormen” som ett problem bortser de från att människor faktiskt efterfrågar egna parkeringsplatser i närheten av sina bostäder. Hammarby sjöstad är ett exempel på när de sociala ingenjörerna och medborgarnas önskningar kolliderade. Man planerade helt enkelt för färre parkeringsplatser än vad den tilltänkta målgruppen önskade sig. Resultatet blev att man fick komplettera med fler parkeringsmöjligheter i efterhand. Likväl är det fortfarande svårt att hitta parkeringsplatser i Sjöstaden, om man till exempel vill ta del av restaurangutbudet som finns där.

Om medborgarna vill ha bil bör politiker och tjänstemän sträva efter att underlätta för detta. Vill man få fler att välja andra färdmedel bör man göra dessa mer attraktiva snarare än straffa de som behöver bilen. Tycker man att det är problem att bilar står parkerade på gatorna i city skulle man exempelvis kunna sänka priserna i de gigantiska parkeringsgarage som nu gapar i det närmaste tomma på grund av att det är så dyrt att parkera där.

Det obehagligaste med hela debatten om bilens vara eller inte vara är emellertid hur frihetsaspekten helt tycks ha fallit mellan stolarna. Allra mest uppseendeväckande är det när debattörer som kallar sig liberala förfäktar att politiker skall tvinga folk att välja bort bilen. Det är människor som vill upphöja sina egna livsval till allmän lag. På grund av att deras livssituation för tillfället inte motiverar bilägande anser de att ingen annan bör ha bil heller.

Politiker och andra har fått för sig att färre skaffar bil, eftersom färre unga väljer att skaffa sig en. Det bygger på en statisk syn på människor, att de för alltid kommer att befinna sig i samma situation som de gör för tillfället. Saken är dock den att fler skaffar bil, men gör det senare i livet. De väljer dessutom att behålla sina bilar längre upp i åren.

Att ha en bil är för de flesta liktydigt med frihet. Inget annat transportslag kan mäta sig med bilen när det kommer till frihetsaspekten. Med en egen bil kan du resa vart du vill, när du vill, oberoende av tidtabeller. Sedan finns det givetvis en mängd tillfällen när det är mer praktiskt att välja ett annat transportmedel.

Ett grundläggande misstag som bilmotståndarna ofta begår är att de sammanblandar tillgänglighet med frihet. De tror att bara för att det finns en närbutik inom gångavstånd så är det liktydigt med frihet. Men faktum är att du är friare om du har långt till ett antal olika matbutiker som du kan välja mellan, än om du är hänvisad till en enda som ligger nära. Frihet handlar om dina möjligheter at välja, det är något annat än tillgänglighet.

På motsvarande sätt tycks bilmotståndarna tro att man endast vill resa inom länet där man bor. Som om ens värld tog slut vi länsgränsen. Men faktum är att jag oftast cyklar eller åker kollektivt när jag reser inom länet, men tar bilen när jag skall åka åt annat håll. De som tror att tunnelbana och cykel räcker som transportmedel har oftast en livsstil där de inte rör sig anat än inom räckhåll för kollektivtrafiknätet. Den som har en sommarstuga eller båt, den som ägnar sig åt fjällvandring, jakt eller fiske, eller har ett jobb som kräver förflyttning mellan många olika platser vet dock hur ovärderlig bilen är.

Det påstås ibland att privatbilismen upptar mark i städerna i ”onödan”, vilket bygger på ett synsätt där människors fria val är onödiga. I så fall upptar biografer onödigt utrymme i städer, folk behöver ju faktiskt inte se film på bio, de kan ju lika gärna se dem hemma. I så fall tar människor som bor i femrummare istället för trerummare upp värdefull bostadsyta ”i onödan”, de skulle ju kunna bo trängre. Det är inte upp till politiker och stadsplanerare att avgöra vad som är nödvändigt eller inte, så tänker man bara i planekonomier.

Att kunna välja att ha bil är en frihet som inte kan underskattas. Politiker och stadsplanerare bör underlätta för det privata bilägandet, genom smarta trafiklösningar och parkeringsmöjligheter. På motsvarande sätt bör man utveckla de kollektiva trafikslagen så att de blir mer attraktiva.

Avslutningsvis finns det ingen motsättning mellan bilen och cykeln. De är snarare komplement till varandra. Själv föredrar jag både cykeln och bilen framför exempelvis bussen, eftersom jag uppskattar den individuella frihetskänslan i att slippa sitta ihopträngd med andra i en buss. Att låta människor välja trafikslag efter sammanhang borde vara politikens uppgift.