Det verkar vara någonting i tiden
att var och en som kallas liberal
och säger sig stå upp för individen
ej respekterar hennes fria val
när liberalens gräns blir överskriden
då förs politisk styrning strax på tal.
Ty man är blott emot den stora staten
så länge man ej nyttjar apparaten.
Om grannen skulle vilja stanna hemma
i några år och fostra sina barn
så hamnar liberalen i dilemma
– Hur kan hon vilja bli försörjd av karln?!
och då vill liberalerna bestämma
– hon ska tillbaka till sin grottekvarn.
Statistisk jämvikt är det högsta goda
i liberalens värld, får man förmoda.
Fast kyrkan sedan länge skilts från staten
skall äktenskapet, detta sakrament
likväl regleras utav apparaten
ja, som om inte något hade hänt.
Politikern styr än över prelaten
och liberalerna tycks alla vänt,
det viktigaste är för deras del
att säkerställa ingen tycker fel.
Och om du menar skolan har sjangserat
och inte levererar som förut
och om du hellre hade arrangerat
med hemskolning, då skriker de rakt ut,
de som i andra sammanhang poserat
som frihetsvänner, men där tar det slut
ty det är tydligt, valfrihetens gränser
går utmed deras egna preferenser.
Och om du testar yttrandefriheten
i denna unkna åsiktskorridor
och höjer rösten i offentligheten
då upptäcker du genast var de står
då faller de till föga för kränktheten
och kränkthetsmobben de tillmötesgår,
för i den liberala utopin
hör yttrandefrihet till teorin.
Begrepp kan skifta innebörd med tiden
nu verkar det som ordet ”liberal”
som förut hängde hop med individen
mest syftar på en ljummen radikal
som anser att den angelägna striden
är den mot individens fria val.
Ty man är blott emot den stora staten
så länge man ej nyttjar apparaten.
Lars Anders Johansson