Sons of anarchy
Av Kurt Sutter, med Charlie Hunnam, Katey Sagal m. fl.
Tomheten efter att ha sett färdigt en lång teveserie är svår att jämföra med någonting annat. En roman är exempelvis mer avgränsad till formatet. Möjligen skulle man kunna jämföra med omfångsrika romansviter som Prousts På spaning eller Knausgårds kamp, men teveserierna är på sätt och vis mer beroendeframkallande, eftersom de så att säga kommer åt en när man har garden nere.
Det är krävande att ta sig en Proust eller Knausgård, ja till och med en lättsmält deckare kräver mer av sin publik än en teveserie, eftersom läsandet är en aktiv sysselsättning, medan tevetittandet är en passiv sådan. Teveserierna kan vi således ta oss an i situationer när vi är för trötta för att läsa en bok men ändå i behov av distraktion.
Under de senaste intensiva arbetsveckorna har min distraktion bestått av den amerikanska serien Sons of anarchy, om ett kriminellt motorcykelgäng i en fiktiv småstad i Kalifornien.
När jag tillfrågade min bekantskapskrets på Facebook om SoA var värt att se gick meningarna isär. Ungefär hälften lyfte serien till skyarna medan den andra halvan avfärdade serien som usel. Få verkade tycka att den var medelmåttig, vilket väckte mitt intresse. Jag har aldrig gillat mediokra saker.
En av de vanligaste invändningarna från skeptikerna var att de ansåg att serien är ”orealistisk”. Så här sju säsonger senare kan jag inte annat än instämma. Den är orealistisk. Jag förstår dock inte varför det skulle tala till seriens nackdel. Det är en saga, och en välgjord sådan. Serien lyckades med att hålla mitt intresse uppe under sju säsonger i följd, något som inte ens Sopranos lyckades med. Jag har heller aldrig hört någon avfärda Game of thrones med att den är orealistisk.
Sons of Anarchy är en saga, men en välgjord sådan. Till skillnad från många serier som pågår i alltför många säsongr känns inte intrigen ad hoc utan följer en förvisso skruvad men ändå sammanhängande logik. Det finns en tydlig början och ett tydligt slut, med en rad parallella handlingar som tvinnas om varandra under resans gång.
Förutsättningen för att man skall kunna uppskatta science fiction och fantasy (till vilket jag räknar SoA) är att man köper de grundläggande premisserna. Kan man inte acceptera tanken på ett parallellt universum med övernaturliga varelser och magi kommer man att ha svårt att uppskatta Lord of the rings. På motsvarande vis måste man acceptera de grundläggande premisserna i SoA för att kunna tillägna sig intrigen.
Den som bänkar sig i förhoppningen om att tillgodogöra sig en dramadokumentär om den kriminella mc-miljön kommer således med största sannolikhet att bli besviken. Överhuvudtaget är det väldigt lite motorcykelkultur i serien. Hojarna förekommer mest som transportmedel och rekvisita. Andra motorcykelgäng dyker endast upp i egenskap av konkurrerande kriminella grupperingar.
Precis som i Game of thrones utgörs världen i Sons of anarchy av ett klansamhälle. Klanerna är uppdelade efter etnisk tillhörighet, en uppdelning som stundtals understryks med en övertydlighet som tangerar det absurda. De irländska maffiatyperna påträffas exempelvis uteslutande på grönskimrande pubar med tin whistlemusik i bakgrunden.
Parallellt med maktkampen mellan klanerna löper en tragisk familjehistoria kring huvudkaraktären, vicepresidenten och sedermera presidenten i motorcykelklubben. Det är en familjehistoria som drivs framåt genom svek och lögner och ständigt mer idiotiska beslut från de inblandade som försätts i allt svårare moraliska dilemman. Dilemman som inte blir enklare av att olika moralsystem ständigt krockar – gängkulturens kärva etik mot familjelivets mjukare. Under resans gång staplas de döda kropparna, hädangångna på ständigt mer brutala sätt, högre och högre. Det är onekligen en utmaning att utifrån dessa förutsättningar hålla intrigen vital och intressant genom hela sju säsonger, men Kurt Sutter och hans krets lyckas.
För undertecknad som gammal anarkist finns också en intressant politisk-filosofisk dimension i form av den bakgrundshistoria som finns till motorcykelgänget Sons of anarchy som serien kretsar kring. Det är en bakgrundshistoria som rullas upp i takt med att huvudpersonen, Jackson Teller, fördjupar sig i de dagböcker som den framlidne fadern, tillika gängets grundare, lämnat efter sig. I dessa framkommer att gänget, som grundades på 70-talet av hemkomna Vietnamveteraner, ursprungligen baserats på en anarkistisk vision om ett fritt brödraskap. Fadern, som i efter sin död tillskrivs mytiska egenskaper, verkar ha varit något slags hippie inspirerad av anarkistiska filosofer. Emma Goldman nämns explicit som en av inspirationskällorna.
Den anarkistiska visionen urartar emellertid snart i en våldskultur, i och med att gänget brottas med de praktiska realiteter som följer av att leva och verka utanför samhället. I dagböckerna speglas John Tellers våndor över gängets frånfälle från denna anarkistiska vision. En fråga som lämnas obesvarad är huruvida den brutala våldskulturen är en nödvändig konsekvens av försöket att leva och verka utanför lagen, eller om den ädla visionen korrumperades av gängets mindre ädla näringsverksamhet i form av illegal vapenhandel. Kvar av den anarkistiska visionen finns emellertid endast det inringade A-et i klubbens logotyp.