Folkvett del 33: Övergångsställen (igen)

Först så ser man till vänster
sen så ser man till höger
sen så ser man till vänster igen
och är det klart får du gå över!

 

– James och Karin

 

Det allra första inlägget i folkvettsskolan handlade om övergångsställen. Ämnet är emellertid outtömligt. Därför har det blivit hög tid att ta sig an det på nytt!

Folkvett syftar som bekant till att minska friktionen mellan människor i samhället, för att på så sätt göra våra liv trevligare och en aning mindre dysfunktionella. Ibland sammanfaller dock detta med omsorg om vår personliga säkerhet, rent fysiskt. Särskilt tydligt blir detta i trafiken, och då allra mest i situationer där olika trafikslag mer eller mindre frivilligt frösöker att samexistera. Övergångsställen erbjuder en outsinlig mängd av sådana situationer.

Ingen gillar övergångsställen. Bilisterna som tvingas stanna inför det förhatliga rödljuset, förbrännandes dyrbara bränslepengar som till ingen nytta utspys som koldioxid och svavel i atmosfären. Fotgängarna som motvilligt stannar till det lågmälda klicket från knappdosan, medvetna om att deras mjuka fotgängarkroppar har föga att sätta emot de stålklädda fartvidundren på flera ton vars väg de ämnar korsa. Cyklisterna som frustrerat får sin färd avbruten och som med minska möjliga mariginal undviker att kollidera med framförvarande cyklist när vederbörande hastigt bromsar in på grund av lampans skiftning från gult till rött.

Utgångsläget är med andra ord det sämsta tänkbara. Stämningen är på botten redan när man anländer till övergångsstället, oavsett vilket trafikslag man företräder för stunden. Behovet av folkvett är således akut. Dessvärre tycks bristen därpå öka år för år.

Modernisterna försökte genom sin stadsplanering att råda bot på problemet genom att införa konceptet med planfria korsningar, det vill säga en trafikmiljö där de olika trafikslagen hölls åtskiljda och dylika konfrontationer aldrig uppstod. Problemet med denna lösning var dock att det ledde till generationer av trafikanter som sällan eller aldrig skolades i grundläggande trafikvett.

För att råda bot på något måste man först identifiera problemet. Jag har därför identifierat några särskilt problematiska typer som ofta uppträder vid just övergångsställen. Typologin är indelad efter trafikslag:

Fotgängare

Den dödsföraktande

Den dödsföraktande fotgängaren är precis som namnet antyder helt likgiltig inför frågan om sin egen överlevnad. Den dödsföraktande stiger rakt ut i övergångsstället, stirrandes stint rakt fram (gärna talandes i mobiltelefon) stoiskt ignorerande eventuella framrusande bilar som kanske till följd av motljus eller annat missat rödljuset. Den dödsföraktande är visserligen charmig så till vida att han eller hon blint lägger sitt eget öde i händerna på andra människors regelefterlevnad, men underlåtenheten att visa folkvett i form av uppmärksammande av medtrafikanterna leder till osäkerhet hos omgivningen, som sällan kan veta huruvida den dödsföraktande skall stiga ut mitt i trafiken även sedan ljuset slagit om till rött.

Demonstranten

Demonstranten är en släkting till den dödsföraktande. Demonstranten ignorerar emellertid inte bilisterna, tvärtom, demonstranten kliver demonstrativt ut i vägen, gärna extra långsamt för att visa bilisterna som otåligt väntar med foten på dragläget att nu, just nu, medan det fortfarande är grönt, är maktförhållandena ombytta, nu kan du sitta där med ditt stål och dina hästkrafter för nu är det jag, fotgängaren som äger situationen. Demonstranten har sällan eget körkort och drivs därför av komplex och mindrevärdeskänslor gentemot de som haft disciplin och ansvarskänsla nog att skaffa ett sådant.

Den mänskliga skölden

Också den mänskliga skölden är en släkting till den dödsföraktande. Den mänskliga skölden sätter dock inte bara sitt eget liv på spel utan även sin avkommas. Den mänskliga skölden skjuter nästa generation framför sig i en barnvagn, som vid övergångsstället bromsas in så att den sticker halvvägs ut i körbanan där bilarna strax skall rusa fram, till omgivningens stora fasa.

Den mänskliga skölden ställer inte bara till förtret för bilisterna och sätter sina barns liv på spel, utan brukar även effektivt blockera cyklisternas framfart genom att ställa sig på den sida som är avsedd för cyklister och inte för fotgängare.

Kompisgänget

Kompisgänget är ett glatt gäng som tar sig fram under muntert samspråk. Inget ont i det. Problemet är att för att kunna göra så går de i bredd. När de kommer fram till övergångsstället radar de upp sig och täcker således både fotgängarnas som cyklisternas utrymme. När det sedan slår om till grönt uppstår kaos när de snabbare cyklisterna försöker krångla sig förbi det totalt likgiltiga kompisgänget. Halvvägs över gatan möter de dessutom ett annat kompisgäng som likaledes i bredd försöker ta sig över. Kaos uppstår.

Cyklister

Memilerna

De medelålders männen i lycra (MEMIL) har avhandlats tidigare. Dessa självutnämnda elitcyklister anser att de enorma summor som de lagt ned på sina italienska lättviktscyklar och åtsmitande clownkostymer berättigar dem till att åsidosätta såväl trafikregler som folkvett. Dessa kastar sig följdriktigt ut i trafiken oavsett vilken färg som trafikljuset visar för stunden. Dessutom kan de komma varsomhelst ifrån, närsomhelst, eftersom de anser sig höra hemma lika mycket bland den tunga biltrafiken som på cykelbanorna. Den som blir nedcyklad av en MEMIL har föga sympati att vänta, du stod ju i vägen!

Sniglarna

Memilernas motsatser men minst lika irriterande. Det finns någonting som heter trafikrytm. Lika lite som man kan kräva att alla trafikanter i innerstaden skall anpassa sig efter det höga tempo som kan tillämpas ute på en landsväg kan man kräva att alla skall sakta ned. Alla kan naturligtvis inte cykla fort, men det finns en grupp som cyklar oliiiiidligt långsamt och som gärna tar upp en stor del av körbanan vilket omöjliggör för problemfria omkörningar. Vid övergångsställen är sniglarna särskilt frustrerande eftersom det ofta är de som genom sin senfärdighet ser till att bakomvarande cyklister inte hinner fram till övergångsstället förrän det slagit om till rött.

De oberäkneliga

De oberäkneliga är de som inte på något vis signalerar till omgivande trafikanter vad de avser att ta sig frö härnäst. Närsomhelst kan de få för sig att bromsa in, stanna till eller avvika från den inslagna krusen. Vid övergångsställen där många trafikanter ackumuleras är ett sådant beteende naturligtvis förödande, och många kollisioner hade kunnat undvikas om bara de oberäkneliga hade bemödat sig om att visa varthän de var på väg. Men det förutsätter naturligtvis en dos av grundläggande folkvett.

Bilister

Fartdåren

Fartdåren älskar att köra fort. Inget ont i det. Men när man kommer till ett övergångsställe kan det vara bra att signalera till de cyklister och fotgängare som står i begrepp att kliva ut i körbanan, eller kanske redan är på väg över, att man har uppfattat att det är rött och avser att sakta in och stanna, innan det hela tar en ände med förskräckelse i en pöl av glassplitter, hjärnsubstans och blod.

Fartdåren tar dock inte några sådana hänsyn utan kör i marschfart ända fram till övergångsstället där han (det är oftast en han) tvärnitar. Detta sker naturligtvis till priset av ett antal skräckslagna fotgängare och cyklister. I bästa fall kan det medföra att några av de dödsföraktande (se ovan) skakas om i grunden och lär sig att se sig för i trafiken. I sämsta fall medför det att några vanliga, hyggliga fotgängare förvandlas till demonstranter (se ovan).

Parkeraren

Parkeraren är kanske den mest irriterande av dem alla. Parkeraren är bilisten som är så mån om att vinna några ynkliga meter att han kör fram så långt som möjligt och därför blir stående mitt på övergångsstället när det slår över till rött, varför han blir stående där under hela det intervall som fotgängare och cyklister har på sig att ta sig över, till förfång för samtliga trafikslag.

Parkeraren har även en släkting som tagit för vana att dubbelparkera mitt i de cykelbanor utanför parkeringsfickorna som blivit allt vanligare, vilket gör att memiler och andra tvingas ut i den biltrafik som invaggats i en falsk föreställning om att trafikslagen är separerade.