Borgerlig identitetskris

Mitt föredrag från lanseringen av essän Borgerlig identitetskris.Från burskap och bildning till borgerlig allians.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag kallar mig inte borgerlig (skitläskigt ord).

 

Så uttryckte sig den politiska redaktören för Norran, Sakine Madon, på Twitter i mars i år och gav därmed uttryck för den ambivalens som finns inom det vi brukar kalla för borgerligheten, inför just ordet borgerlig.

Som själv kommandes från en allt annat än borgerlig bakgrund har jag alltid fascinerats av denna ambivalens, gränsande till skam, som den svenska borgerligheten känner inför att vara borgerlig.

Den inomborgerliga diskussionen om borgerlighetsbegreppet har åter aktualiserats sedan den borgerliga alliansen lämnade regeringskansliet och frågan om det fortsatta partisamarbetet åter kom upp på bordet.

För några år sedan fördes en debatt inom framförallt den yngre delen av borgerligheten om borgerlighetsbegreppets relevans. När magasinet Neo 2012 bytte politisk beteckning från liberal till borgerlig upprördes en del som kallar sig liberaler. Magasinets chefredaktör Paulina Neuding försvarade då etikettbytet med att magasinet sedan länge rymt en mångfald av skribenter och åsikter och att ometiketteringen därför bättre svarade mot det faktiska innehållet.

Episoden belyser dock en central aspekt av konflikten kring begreppet: de som använder sig av beteckningen borgerlig laddar det med en annan innebörd än de som tar avstånd från begreppet.

Som jag visar i min essä tenderar förespråkarna av borgerlighetsbegreppet att använda det som ett samlingsnamn för en större grupp åskådningar, liberala och konservativa, medan de som tar avstånd från begreppet försöker ladda det med sådant som de själva tycker illa om.

Framförallt tycks det vara en del personer som kallar sig liberaler som vill omdefiniera borgerlig till att vara synonymt med konservativt, och då allra helst i livsstilshänseende, medan jag däremot inte stött på någon enda person som själv betecknar sig som borgerlig som tycks definiera begreppet på det sättet.

Särskilt tydligt blev detta i den debatt som följde på en debattartikel som publicerades i Dagens Nyheter på hösten samma år som magasinet Neos omdebatterade namnbyte, alltså 2012. Artikeln, som skrivits av moderata ungdomsförbundets dåvarande ordförande Erik Bengtzboe, hade rubriken ”Dags för moderaterna att släppa borgarstämpeln”. I artikeln, där Bengtzboe argumenterar för att Moderaterna ska sluta kalla sig för borgerliga, redogör Bengtzboe för sin syn på vad begreppet borgerlig innebär:

Vi ska aldrig ställa föreställningar och traditioner före våra idéer. De gamla orden för att beskriva verkligheten går inte alla att använda i dagens samhälle – orden borgerlig och arbetare har spelat ut sin roll. I dag är kanske alla som jobbar arbetare och borgerligheten finns knappt kvar; kristallkronorna, pärlhalsbanden och sjurättersmiddagarna har aldrig varit en verklighet som jag känner igen mig i.

Det är en fascinerande bild av vad borgerlig skulle innebära som Bengtzboe här ger uttryck för. Inte minst när han drar in Riddarhuset som symbol för den förkättrade gamla borgarklass som han vill att det moderata ungdomsförbundet skall kapa sina påstådda kopplingar till.

Riddarhuset är ju i själva verket aristokratins sista utpost, symbol för det gamla privilegiesamhälle som borgerligheten var drivande i att avskaffa.

Det var bland städernas borgare som kapitalismen växte fram, det ekonomiska system som Bentzboe bekänner sig till. Det var borgarståndet, och senare borgarklassen, som utvecklade och bar fram liberalismen. Liberalismen var borgerlighetens ideologi, först i konflikt med den jordägande adelns privilegier, senare mot den kollektivistiska arbetarrörelsens maktanspråk.

Den bild av borgerlighetens om överklassens särintresse som Bengtzboe målade upp rimmar således illa med såväl den historiska bakgrunden som med den konkreta verkligheten i alliansens Sverige. Det är en bild som måste förstås i ljuset av den Schlingmannska idén om att alliansen skulle vinna väljare genom att ta avstånd från yttre attribut som han trodde skulle verka exkluderande, so slipsar och pärlhalsband.

I själva verket anslöt man sig snarast till en karikatyr av borgaren och borgerligheten, en karikatyr som arbetarrörelsen använt sig av i sin opinionsbildning sedan 1800-talet.

Jag tror inte jag är ensam om att rösta borgerligt men samtidigt känna visst främlingskap inför borgerlighet som identitetsmarkör, eller som fråga om klasstillhörighet.

Så uttryckte sig Paulina Neuding i magasinet Neo 2012 och satte därmed ord på en känsla som hon delade med många svenskar. I och med att den borgerliga Alliansen bildades 2004 var det många väljare som plötsligt fann en politisk hemvist. Det rörde sig om personer som inte identifierade sig med något enskilt parti, men som bekände sig till en allmänborgerlighet, där de gemensamma nämnarna upplevdes som större än olikheterna.

Under det kalla krigets dagar och det långvariga och nästan obrutna socialdemokratiska maktinnehavet användes termen icke-socialistisk för att beskriva denna gemensamma nämnare. Under 2000-talet har emellertid borgerlig kommit att bli den gängse benämningen, både i media och bland partierna själva.

Sverigedemokraternas inträde i riksdagen 2010 gjorde dessutom begreppet borgerlig än mer relevant eftersom borgerligheten numera avgränsas inte bara gentemot de rödgröna partierna utan också gentemot SD.

De flesta som själva använder begreppet borgerlig, som jag har stött på i researchen till min essä, använder det just på detta vis, som ett samlingsbegrepp, någonting vidare och större än partierna och de ideologiska strömningarna liberalism och konservatism. Ytterst få av de som själva använder begreppet tycks förknippa det med kristallkronor och pärlhalsband.

Dessa är istället symboler som används av de som vill omöjliggöra just det större sammanhang som borgerligheten utgör, som menar att det inte finns, eller borde finnas, några gemensamma nämnare mellan de borgerliga partierna, eller mellan liberaler och konservativa, eller åtminstone att dessa gemensamma nämnare är svagare än olikheterna.

Som den folkpartist som förklarade för mig att hon hellre såg att alliansen förlorade valet bara KD åkte ur riksdagen. Det ligger någonting i det. De enda gångerna sedan den allmänna och lika rösträttens införande som socialdemokraterna inte styrt landet har varit sedan de borgerliga partierna lärt sig samarbeta.

Varför är då borgerlighetsbegreppet så kontroversiellt? Delvis handlar det nog om den mycket framgångsrika opinionsbildning som bedrivits från framförallt arbetarrörelsens sida där borgerlig likställts med brackig och överklassfasoner. Delvis handlar det om att begreppet faktiskt rymmer fler dimensioner än de partipolitiska.

Begreppet borgerlighet härrör, precis som begreppet arbetarrörelse, från en tid då ideologisk övertygelse var betydligt tätare kopplad till socioekonomisk ställning än vad det är idag. Liberalismen växte fram hos städernas borgerskap, det vill säga köpmän och hantverkare, senare tjänstemän och industrialister.

Men det finns också en större, grundläggande filosofisk idé, som binder samman borgerligheten, liberaler och konservativa, och skiljer den från andra politiska strömningar. Det är idén om politikens gränser. Att samhället är större än politiken och att det aldrig kan vara staten som gör människor fria.

I min essä redogör jag för den idéhistoriska bakgrunden till detta synsätt och den dygdemoral som på samma gång är dess förutsättning som dess kärna. Från Max Webers Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, via Hans L Zetterbergs The many splndored society till Deirdre McClockeys Bourgeoisie Virtues.

 Frihet och ansvar.

Vem är då borgare? I ett borgerligt samhälle där det offentliga tagit ett steg tillbaka till förmån för individer och familjer läggs ett stort ansvar på en enskilde. Ju mer frihet du har desto större ansvar. Därav de borgerliga dygderna, dygder som å ena sidan möjliggjorde borgerlighetens nästan osannolika framgångssaga under det långa 1800-talet, men också stämplat borgerligheten med en kanhända välförtjänt präktighetsstämpel.

Det är lättare att leva rocknrollliv om man inte riskerar något.

I min essä exemplifierar jag borgaren med Per Murén, Gävles store välgörare. Murén var borgare enligt begreppets alla definitioner.

Murén var industrialist, politiker och mecenat. Han representerade borgarståndet i den gamla ståndsriksdagen från 1847 tills den avskaffades 1866, bland annat som siste talman för sitt stånd. Han var även i perioder borgmästare i Gävle stad, ordförande för stadsfullmäktige samt landstingets ordförande. Som riksdagsman var han en av de drivande bakom utbyggnaden av stambanan.

Som industrialist låg han bakom framgångar som Korsnäsverken, Strömsbro fabriker, Gävle Sjöassuransförening, Norrlands ångbåtsbolag och Gävleborgs enskilda bank. Han var även mångårig styrelseordförande i Sandvik.

Som mecenat donerade Murén generöst till skolor och civilsamhälle i hembygden. Bland annat upprättade han en pensionsfond för stadens lärare. De Murénska konstfonderna står alltjämt för kostnaden för offentlig utsmyckning i Gävle.

Muréns uppfattning om den borgerliga dygdemoralen och hans uppfattning om att med friheten följer ett ansvar, att ge tillbaka till det omgivande samhället, kommer till uttryck i den devis som syns på hans gravsten på den gamla kyrkogården i Gävle:

Storsint

Verksam

Fosterländsk

Huruvida han levde upp till detta önskade eftermäle är upp till den samlade eftervärlden att avgöra. Man frågar sig dock vilken dygder som dagens industrialister och borgerliga politiker strävar efter att efterleva. Vem är dagens Per Murén i en tid när politik, näringsliv och civilsamhälle tycks ha tappat kontakten med varandra?

Finns det någon framtid för en borgerlighet som tycks ha glömt att frihet och ansvar förutsätter varandra?