Bildningsidealet

Mitt föredrag från lanseringen av essän Bildningsidealet den 12/5 2015:

Det påstås att det förhåller sig med bildning som med sex: de som har det känner inget behov av att prata om det. Kanske är det därför som bildningsfrågorna åter är på tapeten i den svenska samhällsdebatten.

 Att prata om bildning är inte okontroversiellt. Att förespråka ett bildningsideal föranleder inte sällan anklagelser om elitism och snobberi. Och visst ligger det någonting i det: bildningsidealet är till sin natur hierarkiskt: möjligheten att bilda sig medför också att vissa är mer bildade än andra.

 Å andra sidan är det en typ av hierarki som vi känner till från en rad andra områden: den somt tränar hårdare tenderar att bli mer vältränad än andra, den som går på vinprovningar tenderar att bli bättre på att urskilja de olika druvorna och den som kör mycket bil tenderar att bli en bättre bilförare. Nåja, det sista är kanske en sanning med modifikation. Många yrkesförare kör som bekant förfärligt. Men som generell princip stämmer det ändå: den som lägger mycket tid och engagemang på något tenderar att bli bättre på det än den som inte lägger ned motsvarande tid och engagemang. Genom idoghet kan man i stor utsträckning kompensera för såväl bristande talang som andra förutsättningar.

Innan vi går in på varför bildning uppfattas som någonting kontroversiellt idag kan det vara värt att dröja vid vad bildning är för något. Begreppet är importerat från tyskan men dess innebörd bär likheter engelskans education och cultivation. Bildningsidealet som vi känner det idag är en produkt av det tidiga 1800-talet och romantikens sammansmältning av humanismens historiska samhällsuppfattning och den allt starkare naturvetenskapliga världsbilden. Att vara bildad är att ha en helhetsuppfattning om världen, människan och samhället.

Denna helhetssyn på kunskapen var dock ingenting nytt för romantiken utan snarare en nydaning av ett ideal som löpt som en röd tråd genom hela den västerländsk lärdomshistorien. Redan de gamla grekerna, som det brukar heta, i de antika stadsstaterna, omfattade ett kunskapsideal som de kallade för paideia och som syftade till att göra den enskilde till en komplett individ och samhällsmedborgare och som omfattade såväl filosofi som musik och idrott. Detta ideal anammades sedan av romarna som förde det vidare in i den kulturella storhetstid som oförtjänt brukar benämnas som medeltiden.

Bildningsidealet fördes sedan vidare via den karolingiska renässansen, genom klosterväsendet, genom de medeltida universiteten – där Thomas av Aquino i högskolastiken förenade den antika filosofin med det kristna tänkandet – vidare till renässansen och humanismen, vilken i sin tur förebådade upplysningen som sedan övergick i romantik. Bildningsidealets innehåll och tonvikt skiftade under alla dessa perioder, men dess utgångspunkt bestod– att kunskaper om samhället, historien och kulturen tillsammans bildar en helhet som ger dem en mening som är ett mål i sig.

När vi idag talar om någon som en ”renässansmänniska” syftar vi vanligtvis på någon som har internaliserat detta bildningsideal och omsatt det i kunskaper och färdigheter på en rad olika områden: en renässansmänniska är inte bara kunnig inom sitt fackområde. Den bildade behärskar både samhällskunskap och humaniora, naturvetenskap, idrott och kultur och förmår genom sina kunskaper på så vitt skilda områden se samband och sammanhang som den enkelspårige fackidioten inte förmår.

I bildningssamhället är överföringen av kunskap från generation till generation och skapandet av en meningsfull helhet ett självändamål, och just detta: att kunskapen förs vidare i sin egen rätt och inte enbart i det instrumentella syftet att göra kortsiktig nytta, torde paradoxalt nog en av framgångsfaktorerna för den västerländska civilisationen. De historiska vetenskaperna är kanske det tydligaste exemplet på detta Kunskaper om det förflutna är kanske inte av samma omedelbara nytta som naturvetenskapliga insikter, men ger möjligheten att se orsakssammanhang som gör att vi inte behöver uppfinna hjulet på nytt, i varje enskild generation.

Det var inte för inte som Uppsala universitet 1877, under bildningsidealets storhetstid, lät resa en staty av historikern Erik Gustaf Geijer framför sitt nya universitetshus och inte en staty över naturvetenskapsmännen Carl von Linne eller Anders Celsius.

När politiker och andra prominenta personer talar om att vi lever i ett kunskapssamhälle” är det lätt att få intrycket av att detta skulle vara ett steg framåt. Att det föregående samhället som vi lämnat bakom oss inte skulle ha värderat kunskaper. I själva verket förhåller det sig precis tvärtom.

I bildningssamhället har kunskap ett egenvärde i och med att den tillhandahåller de byggstenar som bildningen utgörs av. I ett kunskapssamhälle som lämnat bildningsidealet därhän har kunskaperna förlorat sitt sammanhang. I ett bildningssamhälle förkovrar man sig för att bilda sig och får på vägen dit en massa användbara kunskaper på köpet. I ett kunskapssamhälle skaffar man sig kunskaper som förväntas bringa omedelbar nytta, men såväl sammanhanget som bildningen går förlorat.

Än värre förhåller det sig i informationssamhället. I informationssamhället behöver vi inte ens skaffa oss kunskaper, där räcker det med att vi är medvetna om att vi är omgivna av information. Man skulle kunna säga att i ett informationssamhälle räcker det med att vi känner till att böckerna står i bokhyllan, i ett kunskapssamhälle plockar vi ner dem och bläddrar i dem, men i ett bildningssamhälle läser vi och diskuterar och sätter de olika böckerna i relation till varandra.

Övergången från bildningssamhälle till kunskapssamhälle och från kunskapssamhälle till informationssamhälle har alltså inneburit en stegvis nedtrappning av ambitionsnivån.

I wikipediasamhället hör man inte sällan personer raljera över hur gamla tiders skolelever drillades i att rabbla kungalängder och historiska årtal utantill. Tillsynes onyttiga kunskaper som man idag med lätthet kan ta reda på genom några knapptryckningar på sin mobiltelefon. Så fungerar informationssamhället.

Frågan är dock om det där med att lära sig grundläggande fakta utantill var så dumt ändå. Det man går miste om i informationssamhället, där faktauppgifterna är placerade utanför det egna huvudet och ständigt måste sökas upp och inhämtas, är möjligheten att se samband och dra egna slutsatser utifrån den internaliserade kunskapen. Wikipedia är en fantastisk uppfinning, men i jämförelse med den mänskliga hjärnan står den sig slätt. Men för att hjärnan skall få en chans att göra sitt jobb måste vill fylla den med information, omvandla den till kunskaper som sedan bildar den helhet som vi kallar för bildning.

Bildning handlar om sammanhangsskapande, men också om frihet. Genom bildningsidealet hölls det Atenska samhället samman, men det gav också dess medborgare frihet, i tanken och i samhället. Frihetsdimensionen var också helt central hos folkrörelserna och deras folkbildningsambitioner. Det gäller inte minst arbetarrörelsen och dess bildningsförbund och studiecirklar. Genom förkovran skulle bildningen göras tillgänglig för breda grupper, från att tidigare ha varit förbehållen ett priviligierat fåtal.

”Från mörkret stiga vi mot ljuset” heter det i arbetarrörelsens kampsång Internationalen, som ger en fingervisning om att frigörelsen handlade om mer än bara en höjning av den ekonomiska levnadsstandarden.

Också inom liberalismen är bildningstanken central: om folkbildningen för arbetarrörelsen handlade om arbetarklassens förbättrade möjligheter var det för liberalerna individens frigörelse och förkovran som stod i centrum. Genom bildning skapade individen förutsättningar att fatta underbyggda beslut och förbättra sin egen, och andras tillvaro.

Varför är då bildningsidealet så kontroversiellt idag? Jag tror att förklaringen ligger i en kombination av samverkande faktorer: en nyttoorienterad utbildningspolitik och en postmodern kunskapssyn tillsammans med en rädsla för allting som luktar hierarkier och elitism. Det är här i sammanhanget viktigt att understryka skillnaden mellan utbildning och bildning.

”Skolans uppgift är som sig bör att skola arbetskraften” sjöng Blå Tåget i kölvattnet på de stora utbildningspolitiska reformerna i slutet på 60-talet då högskolorna övergick från bildningsideal till arbetskraftsfabriker. Dessa reformer som genomdrevs av ecklesiastikminister Olof Palme, mötte hårda protester från såväl den samlade borgerligheten som från den yttersta vänstern. Idag tycks emellertid hela det politiska fältet ha anammat Palmes bildningsfientliga kunskapssyn.

Borgerligheten och näringslivet har tagit till sig nyttotänkandet och avkräver anställningsbarhet från universitetsutbildningarna. Den nya vänstern har istället förläst sig på franska filosofer som Focault och tillägnat sig ett relativistiskt kunskapsideal utifrån vilken inga kunskaper är relevantare än några andra. Utifrån ett sådant synsätt blir bildningstanken omöjlig.

Även den liberala rörelsen tycks i stor utsträckning ha tappat bort sina bildningstraditioner. Istället för att förfäkta individuell förkovran som medel för individuell frigörelse tycks många ha anammat den nya vänsterns subjektiva relativism, ett slags ”smaken är som baken”-inställning.

Men bildning är inte företrädesvis en fråga om tycke och smak. En grundläggande förutsättning för bildning är tillägnandet av kanon, det vill säga den samling verk som av olika anledningar överlevt genom kulturhistorien fram till våra dagar. Vilka verk som ingår i denna samling har skiftat över tid, men ett antal centrala verk av särskilt stor betydelse har kvarstått genom århundradena. Anledningen till att den som strävar eter att bilda sig måste tillägna sig dessa verk är inte för att hon nödvändigtvis måste tycka om dem eller hålla med om deras budskap, utan för att de tillhandahåller viktiga pusselbitar till förståelsen av vår kultur och historia. Du kan inte vara bildad utan att känna till Shakespeare, däremot kan du definitivt vara bildad utan att uppskatta Shakespeare.

Vad ska vi då med bildningen till, gör den oss till bättre människor? Ibland vill bildningsförespråkare i sin iver att framhålla bildningens betydelse beskriva den som närmast något slags universalmedel mot allt dåligt i samhället. Historien och samtiden lär oss emellertid att så inte är fallet. Många av historiens värsta busar har varit högt bildade personer som trots detta varit kapabla till fruktansvärda illdåd.

Det faktum att nazismen uppstod och grep makten i just Tyskland, dåtidens främsta kulturnation och bildningsidealets hemland framför andra, spelade säkerligen roll för bildningens vanrykte under efterkrigstiden.

Det vore dessutom förmätet att påstå att alla de miljontals människor som genom historien och ännu i dag aldrig får möjligheten att komma i åtnjutande av bildning, skulle vara sämre människor än de som förunnats denna chans.

Så, vad är bildningen då bra för? Genom bildning förmår människor sätta sina kunskaper i sammanhang, se samband och skapa nya kunskaper. En bildad människa har därmed större möjligheter att fatta väl underbyggda beslut än en obildad människa. Förmodligen är det därför som vi tenderar att ställa större krav på bildade människor än obildade. Den bildade individen är fri och med frihet följer alltid ett ansvar. Den som missbrukar denna frihet till illdåd döms därför hårdare än den oslipade barbaren.

Antagligen är det därför vi älskar superskurkar som Hannibal Lecter, den högutbildade och bildade läkaren som äter upp sina offer med ett dyrt årgångsvin till tonerna av den västerländska kanons förnämligaste musik.

Kanske är det enkla svaret på bildningens vanrykte att vi helt enkelt vill slippa det ansvar som bildningen lägger på våra axlar.