I dag skriver jag i Jönköpings-Posten om förra veckans debacle kring Sveriges Televisions opinionsbildningssatsning Edit.
Vi var många som höjde på ögonbrynen när Sveriges Television lanserade sin nya ungdomssatsning på webben, Edit.se. En opinionsbildande hemsida, kalkerad efter de kommersiella sajterna Nöjesguiden och Politism, båda med tydlig och mer eller mindre uttalad vänsteragenda. Skribenterna rekryterades också från dessa sajter, vilket ledarskribenten Naomi Abramowicz redogjorde för i Göteborgs-Posten.
Att den licensfinansierade sajten hade en tydlig politisk slagsida var uppenbart för alla. Till exempel skrev Politisms chefredaktör Eric Rosén på Twitter att han gladdes åt att det kom fler ”vänstersajter med radikala röster”. I DN Kultur skrev före detta kulturredaktören Maria Schottenius att sajten var vänster, men att det ”ligger i sakens natur” när man vänder sig till ungdomar. Eftersom Schottenius själv var vänster när hon var ung utgår hon från att alla andra ungdomar är det.
Den enda som inte verkade förstå att sajten hade en politisk slagsida var programbeställaren på Sveriges Television Clara Mannheimer, själv med bakgrund som chefredaktör på Nöjesguiden, som i ett svar på kritiken i Vi på tv hävdar att sajten inte handlar om politik utan om identitet, ett påstående som hon upprepade i P1 morgon.
Huruvida Mannheimer verkligen har missat att just identitetsfrågorna tillhör de mest infekterade i den samtida politiska debatten eller mycket väl vet vad hon gett sig inpå och bara spelar oförstående inför kritiken framgick inte. Att de svenska public serviceföretagen har en politisk slagsida är lika gammalt och väletablerat som TV2, kanalen som vid sin tillkomst 1969 beskrevs som ett förstamajtåg från Gärdet som hade tågat in i tv-huset. Slagsidan är gammal, men den skamlöshet med vilken man numera skyltar med den är något nytt.
Att åsiktsspridningen bland medarbetarna är snäv har bland annat påvisats av medieforskaren Kent Asp vid Göteborgs universitet, enligt vilken mer än hälften av de anställda sympatiserar med Miljöpartiet, jämfört med runt sju procent av befolkningen i stort. Asps undersökningar brukar förvisso ifrågasättas av public serviceföretagens företrädare, dock utan några försök att vederlägga dem. Idag finns ingen instans som granskar opartiskheten i public serviceföretagen över tid. Granskningsnämnden, som man brukar hänvisa till, granskar bara enskilda publiceringar.
Att statliga medier driver opinion är problematiskt och inte någonting som hör hemma i en demokrati. Än mer problematiskt för den fria åsiktsbildningen är dock den otillbörliga konkurrens som Public Sercviceföretagen utövar på en allt mer konvergerad mediemarknad. I en färsk rapport från Copenhagen Economics beskrivs hur public serviceföretagen slår ut privata medieaktörer inom lokaljournalistiken. Licenspengarna leder alltså till ett snävare medieutbud, inte ett större.
Frågan om den otillbörliga konkurrensen från public service har tidigare drivits av medieaktörerna själva och av borgerliga opinionsbildare. En positiv bieffekt av Sveriges Televisions försök att kopiera Politism och Nöjesguiden är att flera vänsteropinionsbildare nu har kommit ut på banan i denna viktiga frågeställning. Aftonbladets debattchef Ehsan Fadakar skrädde inte orden:
”Här tar SVT ett aktivt beslut att försöka konkurrera ut två etablerade kommersiella aktörer med licenspengar. De säger att de vill öka mångfalden, men de dödar i själva verket mångfalden.”
Även Nöjesguidens chefredaktör Margret Atladottir lyfte konkurrensfrågan på Twitter. Dessa röster är mer än välkomna i debatten.
Inte ens den vars affärsidé är att kränga socialistiska slagord gynnas av att staten ger sig in och konkurrerar om budskapet.
Lars Anders Johansson