Igår kväll var jag i Uppsala och gjorde fiolinspelningar med fantastiska riksspelmannen Erika Lindgren Liljenstolpe. Då jag hade några timmar över innan inspelningarna började passade jag på att promenera runt i den helgstängda staden där jag bott i mer än ett decennium. Mycket var sig givetvis likt, den trivsamma stadskärnan med de låga husen som inger småstadskänsla, trots ett utbud som är värdigt Sveriges fjärde största stad. Stråket längs med Fyrisån, med 1800-talshus och Norrlands pampiga nationshus likt en venetiansk villa i rött tegel. Också, naturligtvis, domkyrkans mäktiga spiror strävande mot himmelen ovanför alltsammans.
Somligt var dock annorlunda. Området kring järnvägsstationen, där jag hade förmånen att bo, har de senaste åren varit statt i snabb förändring. På många sätt till det bättre, men inte bara. Den sorgliga utveckling som inleddes med uppförandet av den sterila klossen UKK har fortsatt och eskalerat.
När jag flyttade till Uppsala var området omedelbart öster och söder om järnvägsstationen en gräsbevuxen ödemark, en gammal bangård med ett stort godsmagasin i korrugerad plåt som stod oanvänt i väntan på nya tider. Den situationen är det ingen som önskar sig tillbaka. Ombyggnaden av själva spårområdet har varit lyckad och till gagn för Uppsala, som trots allt är en av Sveriges största pendlarstäder. De nya restaurangerna i det gamla stationshuset har gett liv och rörelse i området och lockat dit ett helt annat klientel än de ölgubbar och narkomaner som flockades i det gamla järnvägscaféet.
Den nya stationsbyggnaden, som invändigt är ljus och luftig och rymmer en mindre galleria med restauranger och butiker gör dock utvändigt ingen glad. En sorglig liten svart låda, föga bättre än det gamla plåtmagasinet. Det är helt obegripligt att någon som kallar sig arkitekt kan rita något så anskrämligt och tråkigt som denna hukande svarta kub. Men eländet stannar inte där.
Tunneln under spåren, förbindelselänk mellan östra och västra delarna av staden för en stor mängd fotgängare och cyklister, är feldimensionerad. Den låga takhöjden känns tryckande och den råa betongen ger, liksom i stora delar av stationsområdet, intrycket av att vara ofärdigt, att området fortfarande är en byggarbetsplats.
Det värsta är dock vad som sker när man kommer upp på andra sidan spåren, där de två ”båghusen” väntar. Båghuset till vänster rymmer ett hotell och har en själlös, grafitgrå fasad som tillsammans med det smutsgula båghuset till vänster, som rymmer något så sexigt som kommunala administrationslokaler, skymmer de vackra 20-talsklassicistiska husen i Fålhagen som tidigare mötte nyanlända besökare. Framför de två båghusen utbreder sig en halvcirkelformad ”piazza” av det slag som samtida stadsplanerare är så förtjusta i och som vittnar om samtidens totala brist på förståelse för hur en plats blir till. Antagligen beskrivs detta ödsliga utrymme som ”en mötesplats” i prospektet.
Söder om de två båghusen följer en rad punkthus med metallfasader som ser ut som en blandning av industribyggnader, 60-talsbrutalism och en Tim Burtonsk mardröm. Dessa avskärmar tillsammans all möjlig utsikt mot den lummiga grönskan och de vackra 20-talshusen bakom, vilka gjorde att man trots allt kunde ha överseende med den igenvuxna bangården framför. Punkthusen, och de övriga byggnaderna, är vare sig unika, fantasifulla, nyskapande eller något annat som brukar användas för att motivera arkitektur som inte har några som helst anspråk på att vara vacker. Snarare går de i exakt samma stil som sedan ganska lång tid tillbaka nu har fått allt mer utrymme i våra städer. I Stockholm finns flera aktuella exempel, det nya hotellet och pendeltågsstationen på Vasagatan är ett, Swedbanks nya huvudkontor i Sundbyberg ett annat.
Apropå Swedbanks nya huvudkontor så håller en närmast identisk byggnad på att uppföras i Uppsala, i en av landets känsligaste kulturmiljöer. Samma arkitektfirma som ligger bakom kontorskomplexet i Sundbyberg, 3XN, har ritat universitetets nya administrationslokaler, som uppförs i den botaniska trädgården, alldeles invid Slottet. De har satt en ära i att förstöra just historiska stadsmiljöer.
När jag för några år sedan var på ett ”dialogmöte” arrangerat av universitetet, kommunen och Akademiska hus, visade en representant för arkitektfirman upp andra exempel på projekt som de bar skuld till. Konceptet var ständigt detsamma: en brutal stål- och glaskonstruktion som okänsligt påtvingats en historisk stadsmiljö. Auditoriet, bestående av intresserad allmänhet, lät sig inte övertygas. 3XN är en arkitektbyrå med en agenda, som för en ideologisk kamp mot de stadsmiljöer de flesta av oss (det finns gott om undersökningar som styrker detta) uppskattar. Det sorgliga är hur de folkvalda representanter i alla partier som skall företräda just allmänheten, ständigt låter sig förföras av deras locktoner.
Trots massiva protester från allmänheten, från personal och studenter vid universitetet och från tunga remissinstanser som Länsstyrelsen blir projektet ändå av. När jag passerade botaniska trädgården igår såg jag att de redan börjat gjuta bottenplattan i betong. Snart reser sig ett sju våningar högt plåtskjul invid den gamla Vasaborgen, och överskuggar den botaniska trädgården, som ett kvitto på den maktfullkomlighet som präglar stadsbyggnads- oh arkitekturfrågorna i Sverige.
En annan arkitektfirma med likartade uppfattningar är svenska Utopia arkitekter, vars ”Juvelen” skall fullkomna förstörelsen av området runt stationen. Om detta har jag skrivit tidigare. Stationsområdet är dock inte det värsta, även om det naturligtvis är synd att människor som anländer till staden skall mötas av dessa anskrämligheter det första de gör.
Nej, det värsta är det slag som riktas mot hjärtat av det historiska och akademiska Uppsala, där den nya administrationsbyggnaden i Botaniska tydligen bara är första steget. Nu planerar nämligen stiftelsen Ubbo, som ägs av Uppsala studentkår, en massiv utbyggnad mitt i Odinslund som både hotar att fördärva området i domkyrkans och universitetsbibliotekets omedelbara närhet med en brutalistisk byggnad av samma slag som beskrivits ovan och även innebär rivning av hus från 1700-talet.
Hur blir det då så här? Stefan Olsson har skrivit förtjänstfullt om det falskspel som omgärdar publika arkitekttävlingar, där juryn oftast har att ta ställning till ett antal förslag av samma slag. Men hur kommer det sig att de folkvalda väljer att tillmötesgå branschintressen (arkitekter och byggbolag) snarare än de väljare som de egentligen är beroende av?
Svaret är enkelt: stadsbyggnads- och arkitekturfrågor är viktiga, i mångas ögon, men inte så viktiga att de avgör vilket parti man rösar på. En enskild väljare som tvingas ställa arkitekturfrågorna mot exempelvis sjukvården eller skolan kommer att rösta utifrån någon av de senare. Således har politiker i alla partier carte blanche att göra vad de vill med våra städer. Eftersom väljarna inte spelar någon roll blir det viktigare för politikerna att hålla sig väl med de branschintressen de har att göra med i sitt dagliga arbete. Och så rullar det på.
Professionaliseringen av politiken och partiernas oberoende av medlemmar tack vare partibidragen förstärker givetvis denna utveckling. Ytterligare en bidragande orsak är att inget parti idag står upp mot denna utveckling. Visst finns det enskilda politiker i olika partier som driver frågorna men som enskild väljare är det i praktiken omöjligt att rösta utifrån arkitektur- och stadsbyggnadsfrågorna, även om man skulle vilja det.
Härvidlag påminner stadsbyggnadspolitiken om kulturpolitiken: många upplever den som viktig, men få som så viktig att den blir en politisk stridsfråga. Den enda vägen framåt för de politiker som är verksamma inom området är att lova mer av samma, för att hålla de som redan befinner sig vid köttgrytorna nöjda. Således förstärks år efter år rådande maktstrukturer och hierarkier och de som befinner sig ute i kylan marginaliseras allt mer.
Hur kommer det sig då att de som är verksamma vid Akademiska Hus och stiftelser som Ubbo väljer att driva samma linje? Av samma orsaker naturligtvis. Så länge som de offentliga uppdragsgivarna sätter tonen och anger färdriktningen kommer anslutning till denna att vara förutsättningen för en karriär i den ankdamm som den svenska arkitektursektorn utgör.
Det finns dock skäl att anta att tingens ordning skulle ha varit annorlunda om universiteten rådde sig själva och ägde sina egna byggnader. Att universitetet hyr sina egna lokaler av Akademiska hus istället för att själva råda över dem är lika bisarrt som när försvarsmakten måste betala ”marknadshyror” till Fortifikationsverket för anläggningar som helt uppenbart inte kan användas av någon annan. Den offentliga sektorn skall inte leka affär med sig själv.
Det vore svårt, för att inte säga omöjligt, att föreställa sig att liknande ingrepp som just nu riktas mot hjärtat av det historiska och akademiska Uppsala, vore tänkbara i de medeltida universitetsmiljöerna i exempelvis Oxford eller Cambridge.
Det sägs att arkitekturen är den spegel i vilken en civilisation betraktar sig själv. Frågan är hur förtjusta framtidens studenter, universitetslärare och Uppsalabor kommer att vara av den anblick som möter dem i denna spegel tack vare de missgrepp som vår samtid gör sig skyldig till.
En annan potentiell estetisk förstörelse är den kommande renoveringen av universitetshuset. Av vad jag har hört så planerar man att riva en del av fasaden och bygga en hiss för handikappanpassning. Det anses nämligen ovärdigt att handikappade måste ta en ingång på baksidan. Istället ska man ta en hiss bredvid klockporten, något som verkar ogenomtänkt med tanke på att den andra hissen i huset ligger på motsatt sida av trapphallen. Alltså mycket krånglig att ta sig till om trapphallen är full med folk.
Bevittnar själv denna mardröm till nya stationsområde i stort sett varje dag jag cyklar till plugget. Bor i Fålhagen med alla dess vackra miljöer. Här hade man haft chansen att bygga nytt i klassisk stil för att utvidga Fålhagens skönhet, istället blev det steril plåtbetong som inte gjort någon glad. Numera samlas det också mycket knarkare där har jag hört. Inte lyckat nånstans.