I dag skriver jag i Västerviks-Tidningen om hur borgerligheten har anammat en marxistisk omvärldsanalys och därmed lämnat fältet öppet för nationalism och identitetspolitik:
Marxismens materialistiska analys skulle komma att utmana bilden av det sammansatta samhället. Marx reducerade allt som inte hade med ekonomin (produktionsförhållandena) att göra till en ”ideologisk överbyggnad” och att all politisk strävan var en kamp om produktionsmedlen. Liberaler och konservativa förenades i det som vi idag känner som borgerligheten. Det var en motståndsrörelse mot dem som ville reducera det sammansatta, borgerliga, samhället till ett ekonomiskt maskineri.
Under de senaste decennierna har stora delar av den svenska borgerligheten kommit att acceptera marxismens grundläggande premiss: att samhällets grundläggande konflikt är ekonomisk. De sex samhällssfärerna har därmed reducerats till två. Väljaren fann sig stående inför en materialistisk vänster som vill göra allt till politik och en materialistisk höger som vill göra allt till ekonomi.
Problemet var bara att det inte var så som medborgarna upplevde världen. Helt andra typer av frågeställningar, negligerade av de politiska blocken, började pocka på uppmärksamhet och drog upp nya konfliktlinjer: miljöfrågor, frågor om identitet och kultur. De senaste årens vinnare i opinionen har varit partier som FI, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna. De har alla det gemensamt att de adresserar frågeställningar bortom den materialistiska verklighetsbeskrivningen, frågor där borgerligheten och Socialdemokraterna mer eller mindre har kapitulerat.