Nu reser doktor Merkel över världen
i akt och mening för att stifta fred.
Men KGB-agenten slipar svärden
och vägrar uppenbart att spela med.
Och vill ni veta sanningen så är den
– han kommer inte följa våran sed.
Strör lögner i varenda villigt öra
som söker stöd för att ingenting göra.
Men balterna vet vad de har att vänta,
de har sett övermaktens våld förut.
De kommer att betala och med ränta
för att de en gång dristade sig ut
och västmakterna, en gång så potenta
har uppenbarligen spillt allt sitt krut.
Atlantpakten är tandlös, utagerad
Obama ryggradslös, sönderregerad.
Han drog sig ur Irak fastän han borde
han väntat tills man nått stabilitet
och fast han borde lärt från det så gjorde
han i Afghanistan på nytt just det
och det var detta som sen möjliggjorde
en ökad terroristaktivitet.
En geopolitik mot allt förnuft
som fick Putin att vädra morgonluft.
Och när månghövdade demonstrationer
drog ut emot herr Bashar al-Assad
som svarade med bomber och kanoner
fick president Obama just en fadd
och bitter smak i munnen då sanktioner
nu uppenbarligen saknade gadd,
stod maktlös inför grymma nidingsdådet
sen han förlorat i säkerhetsrådet.
Men om Obama jagades av stressen
av vad som skedde uti Syrien
så hade Ryssland säkerhetsintressen
och Bashar var en gammal omtyckt vän
och trots den internationella pressen
återupptog man vänskapen igen.
En sådan vänskap dupnar väl med åren
och vapen skeppades genom Bosporen.
Och medan Syrien bröts upp i atomer
kom militanta grupper från Irak
med svarta fanor, kusliga fantomer,
martyrer för den ende gudens sak.
Från andra håll, med skilda idiomer
slöt nya upp som tycktes ha fått smak
för värsta sortens våld som världen skådat,
och som de kloka redan förebådat.
På ett helt annat håll, i Kiev, skedde
det saker som ingav en smula hopp,
men vad som hade börjat fredligt ledde
rätt snart till våldsamheter och upplopp
och i Moskva satt Putin och beredde
sig på att träda in och sätta stopp.
De var så hemskt naiva allihopa
som om han tänkt ge tappt inför Europa!
Det började på Majdan: aktivister
som propagerade för Rysslands sak
och fortsatte på Krim: separatister
och gröna män i gathörn och på tak.
Ukraina sitter i sitt sega klister
och världen vänder sig bort i avsmak.
På läktarn sitter president Obama
och åser detta sorgesamma drama.
I Sverige har vi lagt ned regementen
tills knappt ett enda ett numer finns kvar
från våra folkvalda kom argumenteten:
nu blir det fred i alla våra da’r.
Han ler i mjugg, den ryske presidenten,
han är rätt bra på schack vår Lillefar.
För varje litet steg vi tar tillbaka
tar han ännu en tugga av vår kaka.
Vem trodde väl att ryssen skulle våga
sig ända in i Stockholms hamninlopp?
Men sedan vi avskaffat vår förmåga
finns ingen möjlighet att sätta stopp.
Om den en dag besannas, vår farhåga
till andra får vi sätta allt vårt hopp.
Så var det med den alliansfriheten
den väger lätt, som solidariteten.
Och inget stridsflyg skyddar oss om natten
och inget luftvärn våran huvudstad
och inga fartyg värnar våra vatten
och inte har vi en enda brigad
och inga skyddsrum heller, håll i hatten
vi får väl fly till någon ambassad,
för bergrummen plomberade och glömda
beredskapslagren sedan länge tömda.
Om staten inte längre ens kan klara
det som är statens själva ändamål,
ja om den inte klarar att försvara
medborgarna från onda makters stål
då är den något som vi kan avvara
då är den inte ett våldsmonopol.
Då får vi, som i primitiva länder,
ta saken uti våra egna händer.
När orosmolnen hopar sig så står vi
helt värnlösa mot en fientlig makt
och kanske i den stunden så förstår vi
fullt vidden utav lögnerna man sagt.
Men fram tills dagen en gång kommer går vi
duperade, dresserade i takt.
Tills radiorösten darrande hörs ropa:
Nu har vi ett nytt storkrig i Europa!
Lars Anders Johansson