Rapport från landet ingenstans

Det tog mig många år att växa opp,
att inse vad som vuxenheten var.
Men när jag nått dit på mitt levnadslopp
fanns vuxenheten inte längre kvar.
Fastän man har en vuxen mänskas kropp
förväntas man i alla sina dar
att leva såsom innan vuxenheten
– som upphörde den aldrig, puberteten.

Nu ser jag runtomkring mig vuxna karlar
som åker skateboard fastän utan hår
och medelålders gubbar som bevarar
sin ungdoms klädstil fast det inte går
att dölja att de inte längre klarar
att leva som i sina ungdomsår
och för att dölja att de just är mitt i
sin fyrtioårskris sprayar de graffiti.

Där ser jag popskribenten på parnassen
som aldrig vidgade sitt perspektiv,
som fastän fyllda femti uppbär stassen
som minner om hans flydda ungdomsliv.
Och över axeln hänger hipsterkassen
av tyg med revolutionärt motiv.
I smala byxor drar han kring och fryser
och levererar platta analyser.

Och på caféet syns en och annan mamma
som medför barnet som accessoar,
att barnet lider tycks göra detsamma,
och lider gör vi alla en och var.
Men påpekar man det börjar hon flamma
och sen tar hon ungjäveln i försvar.
För fast hon struntar i föräldrarollen
Får ingen annan springa på den bollen.

Och tidningarna fylls av kolumnister
med lugg,  uppfyllda av sina komplex.
De går till storms som ilskna aktivister
och hatet verkar vara en reflex.
Men vi har alla våra fel och brister
och allting brukar koka ner till sex.
Så säger ryktena som föreligga:
Man blir väl kolumnist för att få ligga?

Vi avskyr alla de auktoriteter
som fordom hyllades och fick respekt
Nu vet vi inte längre vad hon heter
nobelpristagerskan, vad hon upptäckt.
Sån’t ses numer som trivialiteter!
Nej, vad som nu är lovvärt och korrekt
är att ta strid mot fantasistrukturer
– det fastslages i kurslitteraturer

av franska åldriga sociologer,
som numer dominerar den kanon
som dagens upprörda ideologer
ses sluka på var huminstitution.
Sen går de ut som drivna demagoger
och torgför den officiella tron.
Sen slår de in, än osande av svavel,
de dörrar som redan står på vid gavel

För sådan är den nya verkligheten:
revolten har man upphöjt nu till norm
och alla gör revolt mot vuxenheten
och verkar inte inse hur konform
den blivit också infantiliteten:
om någon går emot blir det en storm
Då rasar hela twittertyckarkåren
mot vidgandet av åsiktskorridoren.

Nu är det Peter Pan som sätter tonen
och Sverige är visst landet Ingenstans
som domineras av generationen
som är så skönt avslappnade till mans
i narcissistiska revolutionen
gör alla uppror när de ser en chans,
fast vuxenheten som man revolterar
emot är nå’t som inte existerar.

Lars Anders Johansson