Igår fylldes tidningarna av artiklar om Berlinmurens fall och östblockets sammanbrott, med anledning tjugofemårsjubileet. Därför överskuggades det faktum att dagen även är minnesdag för en rad andra omvälvande händelser i den europeiska historien. I Tyskland kallas den 9 november till och med för ödesdagen.
Den 9 november 1918 abdikerade den tyske kejsaren Vilhelm II och flydde till Nederländerna. Republik utropas i Tyskland och kommunistledaren Karl Liebknecht utropar en tysk sovjetrepublik. Två dagar senare undertecknas ett vapenstilleståndsavtal som markerar slutet på striderna på västfronten och därmed slutet på det första världskriget.
Den 9 november 1923 marscherade Adolf Hitler i spetsen för 3000 nationalsocialister in i München under den så kallade Ölkällarkuppen, det misslyckade försöket att gripa makten i Bayern under vilket Hitler skottskadades och fängslades. Under fängelsetiden splittrades det 55 000 medlemmar starka nazistpartiet, och samtiden avfärdade Hitler och hans rörelse som passé. I fängelset skrev han första delen av sin programskrift, Mein Kampf, som också den vid utgivningen avfärdades som undermålig och vann föga genomslag. De få recensenter som tog sig an den kritiserade såväl språket som det idémässiga innehållet.
Endast åtta år senare hade Hitlers tankevärld och språkbruk blivit allmängods i den tyska republiken. Nationalsocialistiska Tyska Arbetarpartiet hade vuxit till inte bara Bayerns utan hela Tysklands största parti och kunde gripa makten genom riksdagsvalet 1933. Mindre än ett decennium hade det tagit att förskjuta det mentala paradigmet i Europas största och folkrikaste kulturland, humanismens och bildningens hemvist.
Den 9 november 1938 skulle det nazistiska barbariet få ett av sina första omfattande uttryck i samband med den så kallade Kristallnatten, en påstådd hämndaktion för mordet på en tysk diplomat i paris. Under natten mellan den 9 och den 10 november brändes 267 synagogor ned runtom i Tyskland, 7500 judiska butiker vandaliserades och runt 400 judar dödades av stormtrupper eller folkmobbar. Ytterligare 20 000 judar arresterades och deporterades till koncentrationsläger.
Kristallnatten markerar startskottet på den våldsspiral som skulle skicka merparten av Europas judar i döden som ett led i den utrotningspolitik som drevs av nazisterna i världskrigets skugga. Det var en utrotningspolitik som på grund av sin omfattning, sin effektivitet, sin byråkratiska struktur och industriella logik blivit ett svårare trauma för Europas folk att hantera än någon annan av historiens gruvligheter. Förmodligen var det dessa aspekter, i kombination med den utförliga dokumentationen och att det hela ägde rum i Europas hjärta som gjorde att kommunisterna kunde använda det i sin propaganda efter kriget.
I och med att Sovjetunionen varit med och besegrat nazisterna, som i och med att den fulla vidden av utrotningspolitiken uppdagades kom att personifiera den yttersta ondskan, valde många i samtiden och eftervärlden att blunda för de omänskliga förhållandena i Sovjet. Om likheterna mellan de totalitära ideologierna, nationalsocialismen och stalinismen, har skrivits utförligt, först och kanske främst av Hanna Arendt i The Origins of totalitarianism. Arendt, själv marxist och av judisk härkomst visar hur utrotandet av motståndare, reella eller fiktiva, är en bärande del av de totalitära ideologierna. Arendt skriver också att de totalitära ideologiernas första tillskyndare snabbt kan komma att bli dess offer, i och med att totalitära rörelser alltid förlitar sig på mobben, snarare än på eliten:
This difference between the elite and the mob notwithstanding, there is no doubt that the elite was pleased whenever the underworld frightened respectable society into accepting it on equal footing. The members of the elite did not object at all to paying a price, the destruction of civilization, for the fun of seeing how those who had been excluded unjustly in the past forced their way into it. They were not particularly outraged at the monstrous forgeries in historiography of which all totalitarian regimes are guilty and which announce themselves clearly enough in totalitarian propaganda.
Mobben kommer inte att tacka eliten när den väl hjälpt fram dem till makten:
Wherever totalitarian movements seized power, this whole group of sympathizers was shaken off even before the regimes proceeded toward their greatest crimes. Intellectual, spiritual, and artistic initiative is as dangerous to totalitarianism as the gangster initiative of the mob, and both are more dangerous than mere political opposition.
Det var många ur den tyska samhällseliten: kulturpersonligheter, industrialister, akademiker, som lät sig tjusas av nationalsocialismen. Många av dem skulle senare komma att betala ett högt pris, på samma sätt som de många ryska intellektuella som slöt upp bakom bolsjevikerna, i hopp om en position i det nya lyckoriket.
Det finns oändligt många skildringar av nazisterna grymheter, såväl faktas om fiktion. Hundratals överlevare från koncentrations- och förintelselägren har fått ge ut sina vittnesmål i bokform. Också förövarnas röster har hörts, i rättegångsprotokollen och de filmade förhören, men också i självbiografier som Rudolf Höss’, kommendant i Auschwitz, och intervjuer som Gitta Serenys med Franz Stangl, kommendant i Treblinka. Förintelsen är också motiv för åtskillig populärkultur, som Steven Spielbergs Schindlers list eller Art Spiegelmans serieroman Maus.
De röster som sällan hörs är omgivningens, alla de människor som befann sig runtomkring dödsmaskineriet, som sympatiserade med vad som skedde, eller låtsades att de inte såg, eller som led i tysthet, utan att kunna göra något. Några av dessa människor, som på ett eller annat sätt kom i kontakt med Förintelsen, finns intervjuade i Claude Lanzmanns märkliga dokumentärfilm Shoah från 1985.
Filmen är hela nio timmar lång och helt baserad på intervjuer, kompletterade med miljöbilder från platserna där händelserna utspelat sig. Filmen är unik såtillvida att den inte innehåller något historiskt filmmaterial. Filmen flyter fram i ett sällsamt långsamt tempo och hoppar mellan flera parallella vittnesmål samtidigt, några överlevare, någon lägervakt, men också anställda vid tyska järnvägen, en lokförare, bönder och bybor.
Vi får höra kommendantens hustru vid dödslägret Chelmno, där man började med att experimentera med giftgas. Vi får höra bönderna vars åkerlappar gränsade till dödslägret Treblinka, som såg de fullastade tågen komma och de tomma godsvagnarna lämna några timmar senare, och som dagligen andades in röken från brinnande människor. Vi får höra byborna som flyttade in i husen efter att de judiska familjerna tvingats därifrån.
Eftersom intervjuerna spelades in under 70-talet (filmen tog hela 11 år att göra) är de medverkande inte så ålderstigna som vi är vana vid när vi möter överlevande från förintelsen. Vi träffar människor som befinner sig mitt i livet och med tydliga minnen från händelser som utspelat sig bara trettio år tidigare.
En märklig insikt som drabbar mig medan jag ser på filmen är att intervjuerna ligger längre bort från mig i tid än vad dödslägren gjorde för de intervjuade vid intervjutillfällena. Ändå känns deras värld så mycket närmare vår. Sjuttiotalsmiljöerna är en del av vår värld, den moderna världen, som är en annan värld än den historiska, ofta svartvita miljö som man är van vid att möta när man talar om andra världskriget och nazismen. I själva verket är det inte alls långt borta. De medverkande tillhör min egen farföräldrageneration eller generationen före det.
Den rikliga dokumentationen om förintelsen har tjänat ett syfte: genom att minnas ska vi säkerställa att något liknande aldrig inträffar igen. Förre statsministern Göran Persson lät, som ett led i sin kamp mot antisemitismen, trycka upp mängder av exemplar av boken Om detta må ni berätta, för distribution till svenska skolbarn. Ingen som gick i skolan i Sverige skulle kunna undgå att känna till Förintelsen. Det skulle inte få hända igen.
Men det hände igen. Och igen och igen. Nyligen skrev jag en krönika i Hälsingetidningarna om den flathet som samtiden uppvisar gentemot de grymheter och folkmord som pågår i vår egen samtid. Hur kommer det sig att de som byggt hela akademiska karriärer på att skuldbelägga människor som var passiva gentemot Hitlertyskland själva tiger still när människor reser från Sverige för att delta i folkmord och etnisk rensning i mellanöstern?
Hur kommer det sig att FN, som grundades i spåren av det andra världskriget och med syfte att förhindra att dess vidrigheter återupprepades, kunde tillåta etnisk rensning på Balkan på 90-talet, folkmordet i Rwanda under samma årtionde och det vidriga inbördeskriget i Kongo som alltjämt pågår?
Upplysning om nazisternas illdåd räcker uppenbarligen inte för att förhindra nya folkmord, lika lite som erfarenheterna från de kommunistiska staterna bakom järnridån hindrar människor från att ansluta sig till 1900-talets andra totalitära ideologi. Francis Fukuyamas tes om att historien tog slut den 9 november 1989 var en from förhoppning.
I dag är världen en oroligare plats än på länge. Islamister halshugger sig fram genom de länder som en gång utgjorde den mänskliga civilisationens vagga, kommunister och nazister vinner mandat i Grekland och andra länder och ryska stridsvagnar rullar in i inbördeskrigets Ukraina. Miljoner flyr undan inbördeskrigets Syrien och Irak. Judar lämnar Europa i ökande takt, på flykt från en antisemitism vi trodde att vi sett för sista gången.
Plötsligt blir färgbilderna och de till synes helt vanliga människorna i Lanzmanns film begripliga. Historien upprepar sig inte. Den pågår fortfarande.