I dag är det 25 år sedan Berlinmuren föll och järnridån började rullas tillbaka. Tidningarna är fulla av nostalgiska återblickar och även en del medial självkritik. Den mest svidande vidräkningen skrev emellertid Jens Christian Brandt redan för tio år sedan i Dagens Nyheter under rubriken Festen vi missade där han går igenom hur svenska medier, kulturpersonligheter och politiker reagerade vid beskedet om Berlinmurens fall.
Det svenska politiska och kulturella etablissemanget betraktade Berlinmuren som ett fredsprojekt. Det var ett synsätt som grundade sig i den förvridna kålsuparteori som kallades för den tredje vägens politik, det vill säga att Sverige skulle etablera en medelväg mellan de fria marknadsekonomiska demokratierna i väst och de planekonomiska diktaturerna i öst. Det var en retorik som användes både för att försvara den förmenta säkerhetspolitiska neutraliteten och för att värna den socialdemokratiska korporativistiska modellen mot inflytande från marknadsliberala idéer från väst.
Den radikala vänstern hade vi det laget sedan länge lämnat förhoppningarna om att framtiden låg i Warszawapaktens grå betongsocialist och istället förlagt sina drömma hos tredje världens koloniala befrielserörelser. Likväl innebar Berlinmurens fall att den socialistiska retorikens tomhet blev uppenbar för alla. Skillnaderna mellan det eftersatta och illa fungerade DDR och det marknadsekonomiska och demokratiska Västtyskland kunde inte förklaras bort. Det var detta de sörjde, den svenska intelligentian, i november 1989. Jens Christian Brandt noterar för övrigt att borgerliga politiker och kommentatorer var bannlysta ur mediebevakningen av händelserna i samband med Berlinmurens fall. Public Servicemedia ansåg tydligen att det var viktigt att det var en enhetlig bild av vad som hände som etablerades hos den svenska allmänheten.
Reaktionerna på Berlinmurens fall och Östblockets upplösning visar vilket extremt land Sverige är i många avseenden. Den så kallade åsiktskorridoren (begreppet myntades av statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson och syftade på den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan att behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd”) var lika påtaglig då som nu. Den som inte anpassar sig efter dess avgränsningar men ändå försöker göra sin röst hörd betalar ett högt pris. Det är dock en åsiktskorridor som kröker sig med tiden., och ibland kan omsvängningarna ske påfallande snabbt. Anledningen till att vi inte märker detta är att alla flyttar sig samtidigt. De som till äventyrs inte gör det riskerar att omedelbart hamna i kylan och förlora sina plattformar i offentligheten.
Migrationsfrågorna har månaderna efter riksdagsvalet glidit upp som det mest debatterade ämnet i den svenska samhällsdebatten. Vi kan nu i realtid iaktta en snabb förändring av den så kallade åsiktskorridorens riktning och placering. Nu skrivs och sägs saker av etablerade samhällsdebattörer som hade stigmatiserat personerna i fråga för bara ett halvår sedan. Var det kommer att landa återstår ännu att se.
Förra gången åsiktskorridoren gjorde en hastig krök i migrationsfrågorna var i samband med Moderaternas och Miljöpartiets uppgörelse om migrationspolitiken 2011. Från en dag till en annan förändrades vad som var acceptabelt att säga och tycka i den svenska offentligheten. Den som förfäktade Moderaternas eller Socialdemokraternas linje på politikområdet i fråga från 2002 eller 2006 blev plötsligt utmålad som någon som fiskade i grumliga vatten, som gick Sverigedemokraternas ärenden eller som rentav var rasist.
Den kanske tydligaste illustrationen till det svenska konsensustänkandet finns emellertid på ett helt annat område, nämligen arkitekturens och stadsplaneringens. Under hela 20-talet dominerades den svenska arkitektkåren av nyklassicister. De bostadsområden som byggdes under detta årtionde är lätta att känna igen och ojämförligt populära än idag. I Uppsala satte Gunnar Leche sin bestående prägel på staden med sina smakfullt pastellfärgade trevåningshus i Höganäsområdet, Fålhagen och Luthagen, med Vaksalaskolans mintgröna palats som kronan på verket.
I början av 1930-talet skulle emellertid pendeln svänga, och det med våldsam kraft. Stockholmsutställningen 1930 betraktas som funktionalismens genombrott i Sverige. På hösten samma år träffades sex av landets ledande arkitekter, som alla hade deltagit i utställningen, på stadshotellet i Vaxholm för att tillsammans arbeta fram en programskrift för den nya tidens ideal.
Resultatet blev stridsskriften acceptera (med gemen första bokstav) som gavs ut 1931 på socialdemokratiska Tidens förlag. Skriften var en uppgörelse med allt vad traditionell arkitektur och stadsplanering heter. De gamla skönhetsidealen dömdes ut som ”påklistrade” och ”oärliga” och i deras ställe upphöjdes ”maskinkulturen” som nu ” erövrar oemotståndlig världen, medan kampen för det sköna förlorar sig själv i verklighetsfrämmande esteticism”.
Historielösheten var inte bara en konsekvens av resonemangen i acceptera, den var rentav ett eftersträvansvärt ideal:
”Acceptera den föreliggande verkligheten – endast därigenom har vi utsikt att behärska den, att rå på den för att förändra den och skapa kultur som är ett smidigt redskap för livet. Vi har inte behov av en gammal kulturs urvuxna former för att uppehålla vår självaktning. Vi kan inte smyga oss ur vår egen tid bakåt. Vi kan inte heller hoppa förbi något som är besvärligt och oklart in i en utopisk framtid. Vi kan inte annat än att se verkligheten i ögonen och acceptera den för att behärska den. Vad som är medel och vad som är mål i våra dagars kulturliv har det aldrig varit någon tvekan om. Det är de trötta och pessimistiska, som påstår att vi håller på att skapa en maskinkultur, som är sitt eget ändamål.”
acceptera skulle få ett enormt genomslag. Två år senare hade hela den svenska arkitektkåren bytt fot och anammat de funktionalistiska idealen. Sedermera skrevs dessa in i plan- och bygglagen och den gamla kvartersstadens principer kom att förbjudas.
När den siste överlevande accepteraförfattaren Wolter Gahn, då 94 år, intervjuades i samband med Tidens nyutgåva av acceptera 1980 konstaterade han:
”acceptera” var ganska snabbt gjord, och vid en tid då diskussionen bara var i början, och nästan ingenting byggt. Där kunde inte stå – till exempel i bostadsfrågan – det som det skulle ta åratal för arkitekter och politiker att komma fram till.
Inte heller är det rimligt att ställa författarna till ansvars för det som sedan hände. I en tid där nästan ingenting byggdes hade vi ingen möjlighet att förutse de enorma kvantiteterna i framtidens byggande och de konsekvenser som skulle följa av detta.
Men säkert underskattade vi det psykologiska, trivseln och människornas behov av att själva bestämma…”
Historien om acceptera och dess enorma genomslag vittnar om farorna med den svenska konsensuskulturen. Ideologisk blindhet och tanklöshet hos ett litet fåtal med inflytande och tillgång till plattformar i offentligheten kan få förödande konsekvenser för samhällsutvecklingen i sin helhet.
Den häxbrygd av defaitistisk pragmatism och funktionalistisk utopism som präglade tänkandet hos accepteraförfattarna kan förmodligen förklara mycket av egenheterna i det korporativistiska Sverige som har beskrivits som ”konsumsamhället”, till exempel den opinion som fanns mot att tillåta kommersiella teve- och radiokanaler av rädsla för ”amerikanisering”, samtidigt som östtyska gränsvakter sköt ihjäl sina egna medborgare vid de otaliga flyktförsöken över Berlinmuren.
En aspekt av åsiktskorridorer av det svenska slaget är att de som befinner sig inom dess väggar aldrig behöver stå till svars för orimliga ståndpunkter som de hyst i det förflutna, eftersom alla andra som räknas hyste desamma. Det är därför vi aldrig har fått höra någon offentlig avbön från de socialdemokratiska företrädare som kröp och krusade för den östtyska partinomenklaturan, det är därför det kulturetablissemang som såg ljuset först bakom järnridån och senare i kulturrevolutionens Kina och Röda Khmerernas Kambodja kan fortsätta att vara kulturetablissemang.
Men en åsiktskorridor kan bara upprätthållas i ett samhälle där det finns EN offentlighet. Flatheten inför DDR kunde bara upprätthållas i ett samhälle med få och synkroniserade nyhetsförmedlare. En homogen journalistkår och ett homogent kulturetablissemang kunde upprätthålla en gemensam bild, även om den gick på tvärs mot den analys som gjordes i resten av den fria världen, där champagnekorkarna knallade den 9 november 1989.
Vad händer i ett samhälle med flera offentligheter, där de etablerade nyhetsförmedlarna inte har monopol på verklighetsbeskrivningen, och där tidningarnas debattsidor inte har monopol på det offentliga samtalet. Var kommer den uppväxande generationen att forma sina värderingar och sin bild av ”den föreliggande verkligheten”.
Kanske är det i ljuset av detta som man skall se till synes allt mer desperata åtgärder från det gamla etablissemanget, som Expressens samarbete med den så kallade Researchgruppen som kartlade inte bara politikers anonyma aktiviteter på internet utan även privatpersoner med misshagliga åsikter, eller Miljöpartiets utspel om att förbjuda anonyma bloggar (ett utspel som de senare drog tillbaka).
När den ständiga strömmen av östtyskar till väst gjorde det allt för uppenbart att det socialistiska experimentet hade misslyckats valde man att resa en mur. Den kom att bestå i 28 år. Frågan är om åsiktskorridorens väggar är lika stabila.