Som relativt nybliven cyklist är jag medveten om att jag ger mig ut på djupt vatten när jag tar mig an detta vårt mest hatade och älskade trafikslag. Cyklisterna älskas av politiker, opinionsbildare och samhällsplanerare men hatas av bilister, fotgängare och – i förekommande fall – av andra cyklister. Detta senare kan härledas till att cyklisterna kan delas in i ett flertal sinsemellan mycket olika kategorier.
Den mest uppseendeväckande och således mest omdebatterade kategorin är de så kallade MEMILerna, (förkortningen står för ”medelålders män i lycra”). Det är män som gjort pendlandet till och från arbetet till en materialsport. Män som anser att de talrika tusenlappar som de har plöjt ned i sina italienska lättviktscyklar, sina ändamålsenliga åtsittande kläder och sina strömlinjeformade hjälmar höjer dem över den övriga pöbeln av ordinära cyklister. Denna känsla av överlägsenhet gör att de inte anser sig behöva respektera vare sig trafikregler eller vanligt, hederligt hyfs.
MEMILerna anser exempelvis att den för cyklister avsedda cykelbanan inte duger utan istället föredrar att dödsföraktande ge sig ut i biltrafiken, till bilisternas förtret. När jag konfronterat MEMILer i bekantskapskretsen med angående detta besynnerliga beteende har jag alltid fått svar som handlat om att ”ja, men ibland är ju cykelbanan blockerad eller full av fotgängare”. Detta besvarar överhuvudtaget inte min frågeställning eftersom om cykelbanan är blockerad så kommer även vanliga cyklister som undertecknad att vara tvungna att ge sig ut i biltrafiken. Vad som är häpnadsväckande är när MEMILerna undviker cykelbanan trots att inget hinder föreligger.
Missförstå mig inte, jag har full respekt för att människor vill göra sitt cyklande till en upplevelse utöver det vanliga, allra helst om de har en lång sträcka att cykla till och från arbetet. Cyklar man långa sträckor längs landsvägar där det går att komma upp i avsevärda hastigheter kan det också finnas skäl att skaffa sig tillbörlig utrustning.
Vad som däremot inte är rimligt är att tro att denna typ av cykling i form av idrottsutövning inte går att praktisera när man börjar närma sig tättbebyggt område med mer komplicerade trafiksituationer.
Det går helt enkelt inte att hålla samma höga tempo i innerstaden som man håller på landsvägen. Detta är emellertid en insikt som inte sjunkit in hos flertalet MEMILer som märkbart irriterade tvingar sig fram bland övriga trafikanter.
Hur ofta händer det inte att man cyklar ikapp en långsam cyklist, eller rentav en rad sådana och äntligen ges utrymme att cykla om, varvid man som sig bör ökar hastigheten och påbörjar omcyklingen. Då dyker det bakifrån upp en medelålders man i lycra, ilsket plingande, som om man vore skyldig att hålla vägen fri för honom och hans likar. Självklart gäller samma principer som när det kommer till vägtrafik: när det är möjligt skall långsammare trafikanter lämna vänsterfilen fri för omkörningar. Den som färdas i ett vansinnestempo har emellertid ingen rätt att kräva att trafikanter som färdas i ett normalt tempo skall låta bli att köra om långsamma trafikanter.
De riktigt långsamma cyklisterna kan emellertid också utgöra ett problem då de inte sällan är lika hänsynslösa gentemot omgivningen som de dödsföraktande medelålders männen i lycra. Håller man ett riktigt lågt tempo är det nämligen besvärligt att hålla en stadig kurs, varför dessa cykelbanornas sengångare inte sällan vinglar fram och tillbaka över körbanan, till bakomvarande trafikanters stora förtret.
Ytterligare ett bekymmer med de långsamma cyklisterna är att de ofta betraktar cyklandet som en social aktivitet och därför föredrar att cykla i bredd för att kunna konversera sina likaledes långsamma kamrater, trots att cykelbanorna så gott som aldrig har en bredd som medger detta.
Självklart skall man få cykla hur långsamt eller snabbt man vill, under förutsättningen att det sker under iakttagande av grundläggande folkvett. Folkvett i cykelsammanhang innebär hänsynstagande gentemot övriga trafikanter, såväl långsammare som snabbare. Bara för att du själv inte har bråttom till arbetet så betyder det inte att alla andra inte heller har det. På samma sätt: bara för att du själv till följd av någon livskris eller av andra dunkla orsaker känner ett behov av att manifestera din träningsvurm eller din goda ekonomi genom cykling som materialsport så innebär det inte att du kan sätta dig över vare sig trafikregler eller grundläggande hänsyn.
Cyklisterna har fått en lång smekmånad, framförallt på grund av att cyklandet har blivit ett slags botgöring i vår miljömedvetna och livsstilsorienterade tidsålder, men det är uppenbart att tålamodet börjar ta slut i stora grupper. Det finns exempelvis sidor på Facebook där yrkeschaufförer vädrar sin frustration och motvilja mot detta trafikslag. Vill cyklisterna att deras interssen skall tas tillvara även i framtiden är det hög tid att de börjar bjuda till och visa en viss ödmjukhet, till exempel genom iakttagande av grundläggande folkvett.