Folkvett del 30: Flygresan

Flyget är en miljö som är särskilt intressant att studera utifrån ett folkvettsperspektiv i och med att flygresandet för vanligt folk bredde ut sig först efter att modernitetens chosefria umgänge utplånat det mesta av det folkvett som hos tidigare generationer ingått i varje sund uppfostran. Låt oss börja redan på flygplatsen före avfärd, den första anhalt där flygresenärernas tålamod prövas och behovet av folkvett accentueras.

Flygplatsernas arkitektur är på många sätt kongenial med den stämning som där råder. Iskall alienation uppblandad med flåshurtig kommersialism. Nakna stålbalkar och skinande glasytor uppblandade med nödtorftigt fastnitade masonitskivor. Det är en typ av byggnadskonst som befinner sig i spänningsfältet mellan halvfärdig och fallfärdigt, som skyskrapor i dopade ekonomier i tredje världen där byggandet upphört halvvägs sedan finansiella svårigheter inträffat. Det är med andra ord en miljö som gjord för att skapa irritation och friktion mellan människor.

Att hitta rätt i flygplatsernas labyrintliknande miljöer är en konstart i sig och många resenärer vaggar därför framåt i sakta mak med flackande blickar på jakt efter en skylt eller symbol som kan vägleda dem rätt. Eftersom på släp har de sina hjulförsedda kabinväskor som inte sällan stannar precis framför fötterna på stressade affärsresenärer som varit förutseende nog att ta reda på varthän de skall bege sig.

Det första kritiska momentet är incheckningen. Vanligtvis sker denna vid en automat. Dessa är i regel mycket enkla att hantera. Likväl uppstår inte sällan lång köbildning på grund av att någon inte tar sig tid att läsa skärmens instruktioner, alternativt har tappat bort den skrynkliga papperslapp där bokningsnumret finns nedtecknat. En tumregel bör vara att inte approchera apparaten förrän man är införstådd med såväl hur den används som var man har bokningsnumret. Man kan med fördel fråga någon i kön hur apparaten fungerar om man till äventyrs inte lyckas lista ut det på egen hand. Det brukar i regel skapa större förståelse än att skicka ilskna blickar mot de som tålmodigt väntar på sin tur. Efter incheckning är det dags för bagageinlämning och där upprepas vanligen samma mönster, av samma personer.

Nästa kritiska station är säkerhetskontrollen, denna kollektiva charad där vi simulerar säkerhetsmedvetande, trots att så gott som varje stickprovskontroll givit vid handen att det är barnsligt enkelt att smuggla såväl vapen som bomber ombord på passagerarflygplan. Irritationsnivån är således redan hög över att ens behöva delta i spektaklet när plötsligt personen framför en i kön blir konfronterad av säkerhetspersonalen som har upptäckt en samling flytande hygienartiklar i vederbörandes väska, varvid en animerad diskussion tar vid om huruvida flaskorna är tillräckligt små för att kunna passera eller inte. Diskussionen slutar alltid med att säkerhetspersonalen vinner och ägaren får högröd i ansiktet finna sig i att se sina schampoflaskor försvinna i en för ändamålet avsedd soptunna, trots högljudda utrop om hur dyra de var. Under tiden har en enorm kö bildats under förnedrande väntan i strumplästen med avlägsnade livremmar och armbandsur.

Framme vid gaten inträffar ett intressant fenomen. Till skillnad från det reguljära kösystem som råder vid incheckningen och säkerhetskontrollen tillämpas vid utgången till gaten istället den uråldriga princip som gäller vid bardiskar världen över. Istället för att ställa sig på ett led formerar sig massan runt utgången i en klump där endast förslagenhet och vässade armbågar bäddar för framgång. Detta späder ytterligare på irritationen inför det sista avgörande momentet: ombordsstigningen.

När folkmassan efter en kvarts stående väntan väl lyckats genomtränga gatens flaskhals uppstår trafikstockning i mittgången. Detta är det kritiska skede där bristen på folkvett blir allra mest uppenbar. Allra tydligast blir denna avsaknad när det är numrerade sittplatser. Istället för att de som har platser längst bak i flygplanet stiger ombord först väljer oftast de som säkrat platser långt fram att göra det, för att på ett effektivt sätt blockera mittgången för övriga påstigande. Ett intressant fenomen som kan iakttas vid varje flygning är den förändring som inträder när en person har hunnit fram till sin plats.

Från att ha uppvisat märkbara tecken på irritation över de framförvarandes senfärdighet genomgår han eller hon plötsligt en total metamorfos och blir plötsligt stående mitt i gången, omständligt sysslande med sin packning som skall upp i bagagehyllan ovanför. Men först skall naturligtvis romanen fram, och vilket fack var det nu den låg i? Och läsglasögonen. Och hörlurarna, och ögonbindeln … Att allt detta utan svårighet skulle kunna ske även om vederbörande tog ett steg åt sidan och släppte förbi de bakomvarande verkar inte föresväva honom eller henne.

Åtskilliga källor till irritation hade således kunnat avlägsnas genom tillämpande av blott en liten, liten del folkvett. Den som exempelvis vet att den sitter ytterst på en rad och dessutom långt fram i flygplanet kan med fördel avvakta med ombordstigningen tills flertalet passagerare redan satt sig. Den som har en liten och smidig väska med sin ombord kan också placera denna under sätet framför istället för att ta upp det åtråvärda utrymmet på bagagehyllan från de som har kabinväskor.

Under själva flygresan finns det åtskilligt som kan göras för att minska friktionen med medresenärerna. Undvik hastiga rörelser med ryggstödet. Passageraren bakom kan ha varma drycker på det lilla serveringsbordet och sitter lika trångt som du. Varje rörelse du gör med ditt ryggstöd medför en risk att hon får skålhett kaffe i skrevet. Av samma anledning är det en dödssynd att rumstera med bordet och ryggstödet framför. Varje liten dunk i bordet upplevs som en kraftfull stöt i ryggen på den som sitter framför. Låt således bli detta. Det kan vara en person som verkligen, behöver sin sömn.

Barn är givetvis söta och trevliga. Om de sitter stilla och håller tyst vill säga. Det är ditt ansvar som förälder. När jag växte upp utgjorde skrikande och härjande barn ett sällsynt undantag i offentliga miljöer. Idag är de legio. Barnen är förmodligen sig lika genom världshistorien, det är föräldrarnas folkvett som skiftar.

Flygrädsla är ett annat gissel. Många tycker att det är otäckt att flyga. Det är begripligt. Som passagerare sitter man instängd i en aluminiumcylinder tusentals meter upp i luften och kan omöjligen påverka sin situation. Skulle planet gå sönder eller störta är man utlämnad åt sitt öde. Tough shit. Det enda som kan göra en sådan situation värre är emellertid människor med panik. Håll därför vänligen din flygrädsla för dig själv. Du hjälper ingen genom att skrika och gråta, allra minst dig själv.

Sedan har vi det här med alkohol. Vissa tillämpar denna klassiska metod för att hålla sin flygrädsla i schack. Andra lever fortfarande i föreställningen om att en flygresa skulle vara något mer glamoröst än exempelvis flyget eller bussen. Det är det inte. Det var länge sedan flygresandet upphörde att vara en exklusivitet för ett fåtal. Det är därför du och jag kan flyga och således ingenting att yvas över. Vill du ta en drink så gör det, men du lurar inte oss andra. Åter andra dricker för att de kort och gott är alkoholister som tar varje tillfälle i akt. Oavsett vilken anledning du har för att supa till så bör tumregeln vara att inte låta det gå ut över andra resenärer. Bara för att du fått lite innanför västen behöver du inte tala högre och starkare än alla andra. Vi är lika ointresserade av dina samtalsämnen som vi var innan du fyllnade till.

De flesta flygresor slutar lyckligt på avsedd destination. Medan flygplanet taxar in mot terminalbyggnaden inleds en febril aktivitet i bänkraderna. Så snart lampan med säkerhetssymbolens släcks förvandlas kabinen som genom ett trollslag. Som uppskjutna ur kanoner störtar minst hälften av passagerarna ögonblickligen upp från sina platser och börjar stöka med sitt handbagage och sina ytterkläder. Som om de hade bråttom. Sedan blir de givetvis stående i mittgången, fullt påklädda och svettiga, i en kvart innan dörren öppnas. Denna stress blir desto mer obegriplig eftersom man ändå får vänta i en evighet vid bagagebandet innan väskorna (förhoppningsvis) dyker upp.