I dag släpps min låt om kapellmästaren ombord på HMS Titanic som ståndaktigt ledde fartygsorkestern ända in i det bittra slutet. En berättelse om individuellt mod och enskilda människoöden i slutet av en epok som likt Titanic snart skulle gå i graven.
Wallace Henry Hartley
Det sägs att orkestern spelade
så länge det var möjligt att stå
på akterdäcket på Titanic
innan hon försvann i det blå
det sägs att Benjamin Guggenheim bytte
om till sin bästa skrud
För han ville vara klädd som en gentleman
då han tog havet till brud
Och det sägs att John Jacob Astor
beredde plats åt sin hustru Madeleine
i livbåten och tog ett ömt farväl
innan han sjönk som en sten
När den sista livbåten firats
ned, klockan noll två noll fem
fanns ett och ett halvt tusende kvar ombord
och djupet väntade dem
Och Wallace Henry Hartley
han strök sin violin
medan fören sjönk i havet och vattnet strömmade in
Wallace Henry Hartley
medan de beredde sig
på undergången spelade han ”Närmare, Gud till dig”
Närmare, Gud till dig
Det sägs att Ida Strauss, sedan hon tagit
ett tårfyllt farväl av sin man
och satt sig i livbåten ändrade sig
och valde att dö, liksom han
I rökrummet satt Thomas Andrews
han valde likt dem att stanna
och medan hans osänkbara skepp sjönk
tände han sig en Havanna
Och Wallace Henry Hartley…
Det sägs att orkestern spelade
så länge det var möjligt att stå
även efter att lamporna slocknat
Sjutton minuter över två
strax hördes ett väldigt muller
när fartyget bröts itu
mellan tredje och fjärde skorstenen
”hon sjunker, hon sjunker nu!”
Och Wallace Henry Hartley…