Författaren Lars Ragnar Forssberg har skrivit en intressant krönika i Ljusnan där han, med anledning av min artikelserie om kulturpolitik, resonerar kring kulturmecenatskapets baksidor. han exemplifierar med Hjalmar Söderberg och dennes komplicerade förhållande till industrialismen och kulturmecenaten Ernest Thiel.
Idag svarar jag Forssberg i artikeln, Kapitalet – det är vi. Forssbergs misstag, som är blott alltför vanligt hos försvararna av en omfattande offentlig finansiering av kulturlivet är att det enda alternativet till att vara försörjd av skattebetalarna är att vara hänvisad till rika mecenater/företagssponsring. I själva verket utgör de rika privatpersonernas donationer direkt till kulturutövare en försvinnande liten del av den totala privata finansieringen av kulturlivet. Kultursponsring utgör en ännu mindre del, till och med i USA, som brukar anses vara den privata kulturfinansieringens hemland på jorden, utgör företagssponsring en försvinnande liten del. Majoriteten av privata donationer går via stiftelser där professionella personer verksamma inom fältet handhar medlen, precis som de i idealfallet gör inom den offentliga kulturfinansieringen.
Merparten av den privata finansieringen av kulturlivet är det du och jag som står för, alla vi miljontals privatpersoner som lägger våra egna surt förvärvade slantar, på konstnärliga verk av olika slag, frivilligt och utan att de behöver ta omvägen via skattsedeln och den krångliga offentliga kulturbyråkratin. Genom miljontals enskilda beslut väljer vi vilken musik, teater, konst och litteratur som vi vill stödja. Det var på det viset som det i industrialiseringens spår växte fram en massmarknad för kultur vilken gjorde att författare och konstnärer som tidigare varit hänvisade till kungamakten, kyrkan eller rika mecenater plötsligt kunde leva på sin publik och därmed spred sitt beroende på tusentals olika finansiärer istället för att vara avhängig en enda eller ett fåtal. Det var först genom massmarknaden som kulturutövare på allvar kunde använda sin konst för att ifrågasätta makten.
Att låta påskina att alternativet till tvångsfinansierad kultur skulle vara att sitta i knäet på rika knölar eller stora företag är en reträttposition för den vars argument för det rådande kulturpolitiska systemet börjat tryta. Den stora reformen från 1974 kom till med högtflygande demokratiska ambitioner i tidens anda. Fyrtio år senare kan vi konstatera att det är samma samhällsgrupper som besöker de stora kulturinstitutionerna, den kraftfulla subventioneringen till slut. Den offentliga kulturpolitiken har blivit en angelägenhet för de närmast sörjande, samtidigt som kulturlivet växer så att det knakar bortom de offentliga institutionerna. Sverige är exempelvis en av världens största exportörer av populärmusik.
Konsten kan aldrig vara helt fri, men genom en mångfald av finansieringskällor kan man komma en bit på vägen.