I förmiddags modererade jag ett seminarium om bildning hos svensk Scenkonst i Almedalen. Bildningsfrågan är precis som kulturpolitiken knappast någon valvinnare, så det är extra glädjande att ett flertal organisationer valt att lyfta bildningsperspektivet i olika evenemang under årets Almedalsvecka. Bildningsfrågan skär rakt genom blocken och partierna som präglade av först funktionalistiskt nyttotänkande och sedan av postmodern relativism övergivit det traditionella västerländska bildningsidealet för årtionden sedan.
Kanske är det därför naturligt att den nya bildningsrörelsen uppstått företrädesvis i det som förr brukade kallas för civilsamhället, innan den korporativa staten lade sin kvävande hand över det: folkbildningsförbund, föreningar och andra ideella organisationer.
Det beror förmodligen också på att politikens möjligheter att främja bildningen är begränsade, i alla fall i jämförelse med dess möjligheter att rasera det. Såväl det borgerliga bildningsidealet som arbetarrörelsens växte fram organiskt utanför de statliga institutionerna. Bildningsuniversitetets storhetstid präglades av en långt gången autonomi gentemot statsmakten.
Politikens begränsade möjligheter avslöjade sig också i politikerutfrågningen, som utgjorde seminariets tredje och avslutande del och som, föga förvånande, var den minst intressanta. Politiker som ombeds tala ombildning börjar så gott som alltid att tala om utbildning och folkbildning, medan politiker som ombeds tala om utbildning alltid undviker att tala om bildningens betydelse.
Denna ovilja att tala om bildningsideal i dag är resultat av en häxbrygd bestående av lika delar modernistisk nyttokult och postmodern dekonstruktivism – enligt vilken upprättandet av hierarkier på kulturens område är omöjligt eftersom allt är subjektivt. Därav den besynnerliga situationen där vi accepterar tanken på att staten skall avgöra hur vuxna människor fördelar sin föräldraledighet mellan sig men vi blir vansinnigt upprörda vid blotta tanken på att någon kan påstå att en bok är bättre än en annan.
Men bildningens själva väsen utgörs av upprättandet av sådana hierarkier. Det finns verk som är bättre och viktigare än andra. Det finns kulturyttringar som kräver större förförståelse än andra för att kunna tillgodogöra sig. Precis som på tillvarons alla områden går det att förkovra sig, vidga sina horisonter, bygga synteser och dra slutsatser. Bildning är ett ideal som vidgar medvetandet och ger den enskilde större handlingsfrihet.
Detta ideal är enligt de sociala ingenjörerna och de statsindividualistiska politrukerna överflödigt eftersom politiken kan säkerställa en dräglig tillvaro för var och en, utifrån statistiskt bevisade föreställningar om människors behov. Enligt postmodernismens profeter är detta ideal likaledes överflödigt eftersom hierarkier bara kan upprättas av den enskilde. Var och en måste uppfinna hjulet på nytt.
Förespråkarna av dessa ideal brukar dock förbluffande ofta själva ha vinnlagt sig om att skaffa sig bildning enligt traditionellt mått. De skulle med andra ord kunna jämföras med de samtida arkitekter som ritar fyrkantiga brutalistiska lådor åt andra att bo och verka i, medan de själva bor i pittoreska traditionella villor med klängrosor eller pampiga sekelskiftesvåningar med högt i tak. Såväl bildnings som traditionell arkitektur är en lyx som dessa elitister inte unnar sina mindre bemedlade medmänniskor.
Den tidiga arbetarrörelsen visste att vägen till ett jämlikt samhälle inte bara gick genom att förbättra arbetarnas ekonomiska situation utan även genom flit och förkovran på bildningens område. I dag är det förhållandevis enkelt för den som verkligen vill att förbättra sin ekonomiska situation. För den som kommer från ett obildat hem är det desto svårare att höja sin bildningsnivå i en tid när bildningsidealet lyser med sin frånvaro inom både kultur- och utbildningspolitiken.