Nyss hemkommen från traditionellt midsommarfirande i skärgården snubblar jag över Björn Wimans betraktelse över traditionella midsommarfiranden i skärgården i Dagens Nyheters kulturdel. Det är ett i många stycken lärt och intressant kåseri. Särskilt träffande är jämförelsen mellan Horace Engdahls nya folklighetssträvanden och Evert Taubes livslånga längtan efter erkännande av den verkligt fina kultureliten, det vill säga Svenska Akademien.
Medan Taube längtade efter en plats vid de adertons bord längtar Engdahl efter folkets erkännande och kärlek. Med tanke på den svenska offentlighetens kändisfixering tycks utsikterna för Svenska Akademiens ständige sekreterare att nå ut till populasen större än Evert Taubes utsikter till erkännande bland dåtidens verkligt elitistiska kulturelit – ju populärare Taubes visor blev desto längre från Akademien hamnade han.
Dock funderar jag över avslutningen. Wiman konstaterar att midsommarens symboliska betydelse för skärgården är stor, liksom skärgårdens betydelse är stor för bilden av det svenska midsommarfirandet. ”En midsommar i skärgården är inte en kliché för alla” konstateras redan i rubriken, underförstått att här föreligger ett problem. Artikeln avslutas:
”De flesta svenskar har aldrig gått på kryss i Furusund, valsat över Sjösala äng eller sett fjärden ligga blank som ett nybonat golv. För dem är allt detta fortfarande fantasier från ett terra incognita. Det sägs att 70 procent av invånarna i dagens Stockholm aldrig ens har satt sin fot i skärgården.”
Detta påstående lämnas okommenterat, men läsaren lämnas med känslan av att någonting inte är som det ska, att 70 procent av Stockholmarna lämnats utanför, exkluderats. Genast får sillen och nubben en bister bismak: har jag unnat mig något som inte är alla förunnat? Har jag genom detta rentav bidragit till att upprätthålla en falsk bild av hur midsommarfirandet egentligen ter sig? Borde jag ha stannat hemma?
Det är inte helt ovanligt i den svenska samhällsdebatten att man resonerar som Wiman tycks göra: om inte alla deltar är det någonting som är fel. På söndag bryter Almedalsveckan ut i Visby – politik- och PR-branschernas årliga branschvecka då politik-, medie och PR-eliterna samt diverse hangarounds reser till Gotland för att knyta kontakter, opinionsbilda eller äta och dricka på andras bekostnad. Det hela erinrar därvidlag inte så lite om andra branschmässor, till exempel bokmässan i Göteborg.
I samband med Almedalsveckan brukar det resas synpunkter från de som anser att företeelsen är exkluderande, ja rentav odemokratisk, eftersom alla samhällsgrupper inte är proportionerligt representerade. De höga boendepriserna anförs som ett argument, liksom även att evenemanget är förlagt till en ö, vilket försvårar dit- och hemresan. Likväl lyckas hundratals ungdomsförbundare med små eller inga ekonomiska resurser ta sig dit varje år, sovandes på liggunderlag på gymnastiksalsgolv eller i tält på campingplatser. Även många representanter för den intresserade allmänheten lyckas ta sig dit genom att boka in boende en bit bort för att slippa ockerhyrorna innanför ringmuren. Att resa med färjorna från Nynäshamn kostar inte många hundralappar. Den som verkligen är intresserad av att åka kan komma undan med ytterst blygsamma utgifter.
Samma sak gäller midsommarfirande i Skärgården. Att 70 procent av Stockholmarna aldrig tagit sig ut till den vackra arkipelag som jag och Björn Wiman njuter av betyder inte nödvändigtvis att de är utestängda därifrån. Man behöver inte vara rik för att ta sig ut i skärgården. Att resa från Stockholms innerstad till Finnhamn med Waxholmsbolaget kostar 130 kronor fullt pris, väl framme kan man hyra tältplats för 120 kr natten. Vill man inte bo i tält kan man hyra en fyrabäddsstuga för under tusenlappen. Att 70 procent av Stockholms befolkning inte besökt skärgården beror således inte på att de inte har råd.
Det unika med den svenska skärgården är inte att den skulle vara svårtillgänglig och förbehållen ett exklusivt fåtal, utan att den ligger öppen för alla och envar. Tack vare allemansrätten och den utbredda friluftskulturen har naturen gjorts tillgänglig för alla som önskar besöka den. Du får ströva och tälta på de flesta öar.
Sverige är också ett av få länder där båtliv inte är ett exklusivt överklassnöje utan tillgängligt för breda samhällsgrupper. Också här spelar allemansrätten en avgörande roll – tack vare den har det funnits tillgång till en mängd öar och skär att lägga till vid och utforska – men det beror också på att båtlivet tidigt inkorporerades i den utbredda frilufts- och frisksportsrörelsen. 1942 lanserades den Nordiska Folkbåten, ritad 1942 av Tord Sundén som vinnande bidrag i den tävling som Svenska Seglarförbundet utlyst redan på 30-talet. Det uttalade syftet var att ta fram en båt som var så enkel och billig att bygga att vanligt folk skulle ha råd med den. Många byggde också sina egna folkbåtar i samma anda som den samtida egnahemsrörelsen.
Att köpa en egen båt är i dag så pass billigt att nästan alla har råd med det. För 10 000 kronor kan du köpa en begagnad Albin Viggen med fyra kojplatser och ta med dig hela familjen ut på fjärdarna. Är du inte intresserad av det stora ansvar och myckna arbete som följer med båtägande finns ett väl utbyggt kollektivtrafiksystem som bekvämt och billigt tar dig till en lång rad destinationer i skärgården, varav många dessutom erbjuder traditionella midsommarfiranden som är öppna för allmänheten.
Stockholms skärgård ligger med andra ord öppen för den som så önskar, med eller utan båt. Att många Stockholmare aldrig besöker den är kanske synd men beror i alla fall inte på att de skulle vara utestängda därifrån. Det kan rentav vara så att de har andra intressen.