I dag skriver jag i Hälsingetidningarna om kultursponsringens stora dilemma, med anledning av de farsartade turerna kring Borlängefestivalen Peace & Love och den omdebatterade hip hopgruppen Kartellens medverkan:
”Å ena sidan är det orimligt att kräva av den som frivilligt donerar pengar till en kulturell verksamhet att de okritiskt skall ställa upp på att förknippas med vilka uttalanden eller politiska manifestationer som helst. Om potentiella sponsorer upplever att deras varumärke riskerar att sjanghajas till politiska manifestationer utan deras medgivande riskerar det att innebära slutet för kultursponsringen.
Å andra sidan, om finansiärerna börjar resa synpunkter på de medverkande artisternas politiska ståndpunkter har de placerat sig på ett sluttande plan som varken gynnar kulturlivet eller sponsorerna. Det måste vara möjligt att inom kulturlivet uttrycka kontroversiella, radikala och obekväma åsikter.”
Det har varit många hårda ord som har flugit i debatten. Kartellens frontman hävdar att det var odemokratiskt av festivalen att avboka bandet och en rad andra artister och opinionsbildare har ryckt ut till bandets försvar och talat om hot mot yttrandefriheten. En stillsam undran som infinner sig är om de hade varit lika måna om att rycka ut till försvar för något kontroversiellt band på någon annan kant än deras egen. Hur det är med den saken kommer vi med största sannolikhet aldrig att få veta med tanke på den konsensuskultur och åsiktskonformitet som råder i det svenska kulturlivet.
Som gammal punkare fascineras jag av hur snara den nya tidens alternativa rebeller är att gråta ut i media så snart någon tagit illa upp av deras provokationer. Man låtsas gå mot strömmen samtidigt som man gullas med och hyllas av hela det mediala och kulturella etablissemanget. Istället för att glädjas åt att vi lever i ett så öppet och tolerant samhälle att man kan komma undan med i princip vilka uttalanden som helst (åtminstone om man befinner sig på den ena politiska extremkanten) så blir man inte bara förbannad utan också kränkt och sårad om det finns någon som inte vill betala för att höra på det.
Om någon sponsor skulle ha haft synpunkter på provokativa sångtexter från något av mina gamla punkband skulle vi ha ansett att vi hade lyckats med vår provokation. Att gråta ut i media skulle aldrig ha föresvävat oss.