I dag skriver jag i Nya Wermlands Tidningen om ett förändrat politiskt landskap där tidigare axiom inte längre visar sig vara giltiga. Kampen om regeringsmakten handlar inte längre bara om de trendkänsliga mittenväljarna. Därför fungerar inte heller den beprövade politiska strategin att lägga sig så nära den politiska mitten att några skillnader mellan blocken knappast går att urskilja. Den gamla sanningen att vi går mot ett tvåpartisystem där blocken står mot varandra måste också omprövas, i ljuset av att riksdagspartierna i själva verket bara blir fler och fler.
Trots fyraprocentsspärren tycks det sannolikare att nya partier tar sig in i den lagstiftande församlingen än att gamla åker ur. Trenden är internationell, och avspeglas även i att antalet politiska enheter bara blir fler och fler. Medan politikerna i Bryssel talar om federalism och en allt mer sammansvetsad union går i höst skottarna och katalanerna till valurnorna för att folkomrösta om självständighet. Sedan den allmänna rösträtten infördes har det aldrig funnits så många partier i Sveriges Riksdag som nu, och sedan Tysklands enande har det aldrig funnits så många självständiga nationer i Europa.